såg ut som sin dotters dotter, att han: var förtjust att få göra en så angenäm bekantskap etc. etc. Ottilia fördes af öfversten icke till flygeln, der hennes man bott, utan in i Agdas lilla våning, hvilken nu var ordnad för Ottilia och hennes man under deras vistande på Stjernvik. — Jag har bedt några vänner hit på aftonen, för att med mig fira lyckan af att.ega min svärmoder på Stjernvik, sade öfversten, och jag hoppas att . . . att . . . för f—n icke kan jag fortfarande säga svärmor, det duger icke, afbröt han tvärt, jag måste derför anhålla att få säga du . . . att du tillåter mig presentera dem för dig. — Det gör jag väl, sade Ottilia med en frågande blick på Halfdan, som hjelpte henne af med kappan. — Om du icke är alltför trött, kan det väl icke hända annat, inföll han och lyftade af henne hatten: Agda och Herman följdes åt ned till flygeln, der den förra nu skulle bo, medan modren var på besök. Öfversten bad Agda kläda sig först, och hon gjorde så äfven, ehuru hon: var. ganska misslynt öfver att mannen bjudit främmande. Agda behöfde endast några få minuter för att ordna sitt hår och byta ut resdrägten mot en ljus klädning. När hon trädde ut i korridoren, fann hon Herman der; han hade äfven