Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 1

SS VA vände sig bort. Jag skall, ehuru jag icke borde göra det, stammade han. Han gick hastigt ur rummet. — Man kan således vara olycklig, äfven då man är gift med den man älskar, tänkte Agda, och jag som ansåg ett äktenskap, knutet af kärlek, för lifvets högsta sällhet. Hon skakade på hufvudet och fortsatte i tankarna: det är icke härpå jag bör tänka, utan på min älskade mor. Skall det då icke ligga i min förmåga att verka något för hennes sällhet? — Jag har något att bedja dig om, yttrade Agda till Halfdan, då han något sednare på dagen uppsökte henne och öfversten. — En bön häntyder på något som icke får räknas till obetydligheternas antal, svarade Halfdan. — Eller ock bör man antaga att den förestafvas af en nyck, inföll öfversten. Var på din vakt, Halfdan, jag fruktar det sednare. — TI hvilket fall som helst skall det blifvå mig kärt, om jag kan gå dina önskningar till mötes, förklarade Halfdan. — Utan att veta hvarom jag ämnar bedja? frågade Agda. -— Äfven det. — Vaken är af för allvarlig natur, att jag skulle vilja hafva ett medgifyande, innan du vet hvad jag ämnar begära, Halfdan tänkte: