Dagens Nyheter – 10 januari 1870, sida 1

Följande dag fortsattes resan till Stettin på jernväg och derifrån på ångbåt till C—stad. Halfdan och Agda samtalade nästan uteslutande om Ottilia och Herman. Dessa båda för Agdas hjerta så kära personer och om hvilka hon erfarit så föga kunde hon icke få höra nog talas om. Modren hade endast skrifvit helt korta bref till henne, och äfven dessa hade kommit högst sällan. För denna försummelse å modrens sida hade Agda anklagat styffadren. Ofta, då hon efter en. lång längtan erhöll tre å fyra rader, hade hon med smärta och förbittring tänkt att det var han som vände modrens hjerta från henne. Allt hvad hon lidit var glömdt. Hon fick ju tala om henne, som hon afgudade, fick lära känna huru hennes lif förflutit, och detta var för Agda en stor njutning. Äfven om brodren talade Halfdan. Herman var för Agda en älskad främling, som låg henne ömt om hjertat och på hvilken hon ofta tänkt; men han var likväl ej, såsom modren, hennes hjertas älskling. Var hennes bror en vacker och rikt begåfvad gosse? Se der frågor, dem Halfdan måste redogöra för, och han gjorde det äfven med denna beredvillighet som en förälskad man visar, då han får tillfälle att bereda det dyrkade föremålet ett nöje. Han omtalade att Herman måst komma bort ur hemmet och framställde dervid i en så vacker dager Ottilias oförmåga att uppföstra