Dagens Nyheter – 10 januari 1870, sida 1

SS Me ee RN öfverskådar sin synkrets och beherrskar den fullkomligt. Credit Foncier ocn andra kreditanstalter skola kanske på statskassans bekostnad göra mindre lysande affärer hädanefter — men de skattdragande skola svårligen hafva att beklaga sig deröfver, Mindre begåfvad än Buffet är grefve Napoleon Daru, om också den nye utrikesministern i högsta grad besitter konsten att skaffa sig vänner. År 1851, vid tiden för statsstrecket, var han president för lagstiftande församlingen, och hos honom samlades den 3 december på morgonen de författningstrogna deputerade för att begifva sig till det tionde arrondissementets maireshus och derifrån protestera mot det under natten timade dådet. Grefve Daru, af napoleonsk adel (Hans fader var den bekante chefen för Napoleon T:s militärintendentur), återgick efter statsstrecket till privatlifvet för att först i maj förlidet år åter uppträda offentligt, i det han uppträdde som kandidat till en plats i lagstiftande kåren. Den nye utrikesministern är en vän till Thiers, dock följde han förr med ännu större trohet de politiska anvisningar och vinkar, som hang närmaste meningsfränder Tocqueville och Dufaure plägade gifva honom. Gentemot utlandet blir hans hållning strängt parlamentarisk, alltså prononceradt fredlig. Olliviers närvaro i kabinettet är för öfrigt en borgen derför, att den nya ministeren ämnar med vänlig och fördomsfri blick följa en naturenlig sakernas utveckling i Tyskland. Inrikesministern, Chevandier de Valdröme, har i lagstiftande kåren såsom chef för de forna 45 och hufvudorganisatör af de 116:s manifestation i juni förlidet år spelat en framstående roll. Han är en fin och framför allt skicklig och verldserfaren man, som städse vet att förlika och förmedla motsatserna utan att skänka efter något at sina egna grundsatser. Fri från Olliviers naivitet, skall han isynnerhet förstå att hålla tummen på ögat på prefekterna och icke taga synnerligt intryck af de så kallade administrativa krafven. Han är en vän af decentralisationen, och derför kan man just af honom såsom inrikesminister vänta sig det bästa. Segris, undervisningsministern, en advokat från Angers, är en hedersman, som besitter gåfvan att på tio minuter utveckla mycken vältalighet och på samma tid beherrska kammaren. Utan att egentligen vara klerikal, torde han dock införa den så mycket påpekade friheten i den högre undervisningen samt genom jemnmått och rättvisa söka att på en gång tillfredsställa både de klerikalas och de religiöst frisinnades fordringar. Handelsoch jordbruksministern, Louvet, en bankir från Saumur, medför på sin plats ingenting annat än god vilja och en verkligen uppriktig frisinthet. Det öfriga måste blifva deras sak, med hvilka han får att göra. Markis Auguste Bonamour de Talhouöt, dottersson till grefve Roy, finansminister under restaurationen, jemte Daru inspärrad på Vincennes efter statsstrecket, är kabinettets gentleman. Nära lierad med alla stora familjer i Faubourg S:t Germain, är han en verklig grand seigneur bland sina embetsbröder, i det han årligen har en 7—800,000 franks ränta att lefva af. Hans inflytande på kammaren är stort, och hans ärlighet och politiska redbarhet höjda öfver allt tvifvel. Maurice Richard äntligen, den nye ministern för de sköna konsterna (kejsaren önskade personligen att bibehålla Vaillant för det kejserliga huset), är Olliviers bäste och oegennyttigaste vän, och ingen må förtänka denne, att han då höll på att i Richard få ett förtroget stöd inom ministeren, en högra hand, på hvilken han under alla förhållanden kunde lita.