Dagens Nyheter – 5 januari 1870, sida 2

lade hans uppgifter, att beskylla den äldre Kinck för att ha satt sig i förbindelse med honom i afsigt att fabricera falskt mynt. Blott en enda gång inträdde en förändring i Tropmanns hållning, och det var då hans försvarare, advokaten Lachaud, började sitt anförande med att tala om hans familjförhållanden. När han hörde sin moder nämnas, brast han nemligen i gråt och dolde ansigtet med sina händer. hörarne blefvo i hög grad öfverraskade öfver detta känsloutbrott, hvartill hittills icke minsta tecken visat sig. Man kunde också icke tvifla på att hans tårar voro uppriktiga. Förut hade han endast väckt en afsky, som gång efter annan gifvit sig tillkänna genom hastigt dämpade utbrott. Vid ett par tillfällen hördes äfven bifallsyttringar i-salen, såsom då den gensdarm, söm arresterade Tropmann i Havre, och den matros, som hoppade i vattnet efter honom, trädde fram för att afgifva sina vittnesberättelser. Tropmann hade, som bekant, slutligen beqvämt sig till att erkänna sina brott, då han endast derigenom kunde draga ut på tiden med saken. Sedan han emellertid fått veta att den äldre Kincks lik blifvit funnet, återtog han till viss grad denna bekännelse och påstod att han haft tre medbrottslingar, som han dock icke kunde namngifva; men ville man företaga gräfningar i närheten af det ställe, der Jean Kincks lik påträffats, skulle man hitta en annotationsbok, i hvilken alla nödiga upplysningar vore att hemta. Han förklarade att han omöjligen kunde uppgifva dessa mystiska medbrottslingars namn. Dock såg han intet hinder för att anvisa rätten ett medel till att på en omväg lära känna hvilka de voro. Som han likväl alltid varit sedd ensam och befunnits vara i besittning af allt, som blifvit familjen Kinck frånröfvadt, så att, om hans uppgift varit sann, de föregifna medbrottslingarne skulle ha begått morden, men låtit honom njuta alla fördelarne af brottet, fästade domaren intet afseende vid denna fabel, hvilken Tropmann det oaktadt under hela ransakningen vidhöll, förmodligen inbillande sig att han derigenom kunde rädda sitt lif. Domaren lyckades genom sina frågor insnärja den anklagade, så att denne, på tal om medbrottslingarne, ofta gjorde sig skyldig till motsägelser. -Tropmann påstod nu, likasom då han kastade skulden på Jean Kinck, att han sjelf blott spelat en medhjelpares roll, och att det var de tre andra som föröfvat morden. Under ransakningen har intet kommit i dagen, som kan väcka tvifvel om att Tropmann varit ensam om det hemska dåd, för hvilket han nu blifvit dömd.