Dagens Nyheter – 5 januari 1870, sida 2

RR nn mycket, ja mest af allt, fruktar jag. Det vore illa, om hon skulle komma att försumma mig för hans skull. Halfdan började gå af och an på golfvet. Molnet på hans panna mörknade Betydligt. Slutligen öppnade han dörren till gossens rum. Ottilia satt vid Hermans säng, med en konfektpåse i ena handen och sysselsatt: att dela dess innehåll mellan sig och gossen, sålunda att hon stoppade en bit i hans mun och en i sin egen. Mor och son läto sötsakerna sig väl. smaka. Endast några få dagar hade förflutit sedan hon blef Halfdans: hustru, och redan lemnade hon mannen för att sällskapa med barnet. Halfdans blick mörknade; och hans ton blef skarp, då. han yttrade: — Gossen har-fått nog med karameller nu, och det. torde vara tid att han får sofva. Ottilia. såg upp, förvånad öfver tonfallet, och reste sig förskräckt, då hon träffades af hans blick. Hon gick genast från Herman och följde Halfdan, som sade henne bestämdt att han icke. tyckte om att. blifva försummad. för Hermans skull. Hans missnöje smärtade Ottilia, hon tyckte sig icke. hafva begått något som gjorde henne förtjent deraf; men då han sade att så var, hade han väl ändå rätt, och hon beslöt att icke mera gifva Herman. konfekt, sedan han lagt sig, Med detta beslut borde alla obehag för framtiden vara undanröjda, Lugnad häraf,