Dagens Nyheter – 4 januari 1870, sida 1

promenad ned till stranden, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet, Ottilia samtyckte. Hon kände sig oförmögen att hafva någon vilja i strid med hans, så stor makt utöfvade den kraftfulle unge mannen redan öfver henne. Nere vid stranden voro åtskilliga små anläggningar gjorda, så att vägen utgjorde en särdeles vacker promenad, der man hade bänkar, grottor och moss-soffor att hvila på, för att drömmande kunna lyssna till vågornas sång. Till en af dessa hviloplatser förde Halfdan Ottilia. Han pekade på det rastlöst rullande hafvet, sägande: — Det der oroliga elementet har i tre år varit mitt allt; jag fann mig lycklig af att på dess böljor slungas än hit än dit, men nu är jag trött på att plöja vågen och ämnar för alltid öfvergifva sjömanslifvet. — Och hvarför? frågade Ottilia och lyftade af sig hatten, för att låta vinden svalkande smeka hennes hufvud. — Derför att en qvinna nu eger min framtid i sina händer. Hon skall blifva min maka, och som hennes man kan jag icke viga mig med hafvets drottning, utan öfvergifver jag henne, — Ni ämnar således gifta er? — Ja! Halfdan fattade Ottilias hand. — Ni, Ottilia, måste blifva min hustru. Se icke så förskräckt ut, utan tro mig, då jag högtidligt bedyrar att det är bådas vårt öde att blifva förenade. med hvarandra, Då jag