Dagens Nyheter – 31 december 1869, sida 1

fevtE SS kommit mycken olycka. Förlåt mig, Wilner, det onda jag gjort dig! Gud är mitt vittne att det aldrig var min afsigt att skada dig. — OO, tala ej så! Minnet af min välgörare och er är det enda försonliga elementet i min bittra lefnadshistoria, och det ger mig visshet om att dygd och upphöjda tänkesätt icke äro tomma ord . . . Jag skall, vill Gud, med tålamod och ståndaktighet kämpa med lifvet i det hoppet att en gång återse mitt hjertas brud, der inga skefva förhållanden förhindra sympatiserande väsenden att sluta sig till hvarandra . ... — Major Rudolf Stegens vansinne var icke af den våldsamma beskaffenhet, att ett inspärrande på dårbus blef. alldeles nödvändigt, och det var en tillfredsställelse för Marias outtröttliga kärlek att ständigt få vaka öfver honom, Hon hade också snart den glädjen, att han kände igen henne och föredrog henneg sällskap och hjelp framför en hvar annans, Känslan öfyerlefver förnuftet. Den sanna tillgifvenhet, Rudolf hyst för sin maka, var den bästa och renaste känsla, som någonsin beherrskat honom; hon hade också blifvit frälst, då alla andra dukat under vid samvetets omutliga straffdomar. Rudolfs vansinne var af det slag, som man kallar sjelfskådning. Han förföljdes ständigt af sin egen skugga, och hvarthelst han vände sin blick, såg han sig sjelf stå med korslagda armar, och han rufvade oupphörligt på möjligheten att tillintetgöra denna skugga .