Dagens Nyheter – 31 december 1869, sida 1

AC 376 FR i Fn Maria föll afsvimmad i WilnersTarmar.8 Han bar henne från denna fasans skådeplats och egnade henne alla en läkares och en sons ömma omsorger, under det han affärdade bud efter Bernard och ålade betjeningen att vaka öfver husets herre, Då Maria återkom till sans, sökte Wilner lugna henne med det hoppet, att hennes mans sionesförvirring kunde vara öfvergående, Maria omfattade med ifver detta hoppets halmstrå och hemtade derifrån styrka att med lugn och eftertanka sköta sin man. Stackars Maria! Hon fick snart nog säga farväl äfven åt detta hopp, då all läkarehjelp och all öm omvårdnad endast kunde framkalla stunder af lindring i ett vansinne, hvilket var så mycket mera hemskt, som hvarje dess yttring tillkännagaf att det var det hämnande samvetet, som släckt förnuftets ljus. Wilner, Bernard och Martha stodo troget vid Marias sida och gåfvo henne all den tröst, som kunde gifvas; men då hvarken tid eller ömhet tycktes mildra den vansinniges qval vid åsynen af Wilner, sade denne slutligen farväl till sina vänner och den ädla qvinna, han under så många skiften lärt att vörda och älska med en sons tillgifvenhet. — Må Gud beskydda dig, min son! sade Maria i afskedets stund. Mycket, som förr var mig dunkelt, har nu genom de ord, som under vansinnet undfallit min man, blifvit mig klart, och hade man icke undanhållit mig dessa hemligheter, kunde äfven jag hafva handlat ånnorlunda i månget hänseende och måhända före