Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 2

— 00 Voik han så vände sig om, stod han ansigte mot ansigte med, major Rudolf Stegen, hvilken intd alla tecken till fasa flyttade. sin blick från honom sjelf .och till taflan och tvärtom. Ingendera yttrade ett ord. Besynnerliga, okufliga känslor af hat och afsky intogo Wilner, och han mätte mannen framför sig med en kall, föraktfull blick och ämnade gå förbi honom för att söka sin moderliga vän. — Wilner! Ett ord innan du för alltid lemnar oss, sade Rudolf knappt hörbart. — Ju färre vi vexla med hvarandra, desto bättre, svarade Wilner i bitter ton och lade handen på dörrlåset. — Tag åtminstone detta papper med på färden genom lifvet, ty en aning säger mig, att vi aldrig mera möta hvarandra. Det låg en så hjertskärande förtviflan i röster, hvarmed dessa ord uttalades, att Wilner såg upp förvånad och mottog dokumentet, uppvecklade det och lät blicken för ett ögonblick dröja på de rader, som tedde sig för hans syn. En mörk rodnad betäckte härunder hang kinder, en förtärande blixt ljungade ur hans ögon, då han åter vände sina blick till Rudolf. — Hvad! ropade han med af vrede darrande stämma och slungade papperet ut åt golfvet. Hvad, vågar ni förolämpa mig med gåfvor? — Med en testamentarisk disposion af en förmögenhet som — som — ah! ni har minnet af min ädle välgörare — minnet af er bror, att tacka för att jag icke nu uttalat ord alltför bittra för er atthöra. Redan tidigt lärde mig denne rättskaffens man, att om intet menskligt öga ser våra handlingar, finnes dock ett som ser och