Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 1

— 369 — Wilners kind antog dödens blekhet, då hat upprepade detta namn, och en fasans tanke tycktes bemäktiga sig honom. Han rusade fram till Rudolf, grep honom hårdt om armen och skrek i hans öra: — Säg, visste hon? Hade ni meddelat henne denna fn prackt? — Ja — O, Gud! Det är tydligt. — Engel! Du offrade lifvet för vår kärlek. Må himlens hämd falla öfver den brottslige! Det blef efter dessa ord en graflik tystnad i rummet. Wilner kämpade en hård inre strid och kastade en utmanande blick bort till sin förkrossade fader, som nu, likt en brottsling, darrade inför sin domare, Wilner gick honom ett steg närmare, utsträckte till hälften handen mot honom och sade med tonvigt på hvarje ord, liksom endast den högsta smärta kunnat framtvinga dem: — Jag skulle önskat, jag känt någon enda förmildrande omständighet rörande de förfärliga upptäckter—ni--bragt mig, mon. hyarken mitt minne eller stunden har tillfört mig någon sådan, och om det i lifvet finnes någon smärta, som öfverstiger mensklig kraft att bära, så var det visst en sådan för mig, att i er upptäcka min far. — — Af ödet sammanlänkade förhållanden hafva bittert straffat er, det är sannt, och jag kan beklaga er, ehuru icke förlåta, — Ni försköt det oskyldiga barnet af ert eget brott . . . Jag förskjuter nu en far, som sköflade min lycka, innan han erkände mig .x Farväl! Utan far, utan hem, utan namn, har jag hittills kämpat mig fram — jag skall göra