Dagens Nyheter – 28 december 1869, sida 2

— Ty? — Amelie bleknade, men hennes blick log ännu tviflande. — Tvinga mig ej att uttala ett ord, som — — Amelie! Avielie! Vitt älskade barn! Din far bönfällerhos dig, besvär dig att afsfå från taänked på en förening med honom — en förening som är omöjlig — omöjlig! — Hvarför, hvarför? Jag har rättighet att fordra ett skäl, som ej kan jäfyas. — Hör då — emedan — Rudolf böjde sig -helt nära Amelie och hviskäde några få ord i hennes öra. Amelie skrek icke till — hön dånade ej heller, men hona stod blek och NHAös som en marmorstaty. Hon riktade derpå en lång, förebrående blick på sin far och sträckte afvärjande ut handen, då ban närmade sig och försökte säga några lugnande, tröstande ord. Denna knappt märkbara rörelse uttryckte dock så mycken afsky, att den alldeles förstummade Rudolf, och hennes blick isade honom: gehom märg och ben. — Tala, Amelie! bad han i högsta ångest. Tala, gråt, förebrå, beklaga dig! — Fader! Du gaf mig lifvet och du förgiftade det! hviskade hennes läppar knappt hörbart, i det hon med vacklande. steg lemnade rummet. ; g.