Dagens Nyheter – 24 december 1869, sida 2

På gården, med ett ljus i hand; Stod nödens barn och såg mot himlens rand Och suckade: o Gud! Min arma, arma moder Behöfver hjelp och ingen hjelpa vill; Blif för Maria du en hjelpsam broder! Du kan — och dig hör hela verlden till! Se här hvad rikemannen gaf! Ett ljus, att lysa upp vår mörka graf. Han hade öfverflöd på allt; — meny äck, ett hjerta Så hårdt som -klippan och så kallt som is: Nu frossar han — och jag förgås af smärta, t köld och hunger lemnad ren till pris. Han lyfte upp sin magra hand Till pannan, för att kyla af dess brand; De kommo; hungrens. qval; Han började att vackla, Han tänkt för mycket på en nödställd mor Och glömt dervid sin egen lefnadsfackla, Som flämtande var höljd i sorgeflor. Förtviflad vände så han om Till hemmet. Då han inom dörren kom; Han sade matt: Jag fick ett ljus, men ingen du Min dyra mor! Nu finns ej mera hopp; Men jag skall troget vid. din dödsbädd vaka Och när du dör, — jag följer. dig dit opp. Men allt var tyst — han fick ej svar. Min moder, sofver du? -— hans fråga var. Men nej!... allt var så tyst, så hemskt, så mörkt och stilla... Då smögo många tankar i hans. själ, Han ville icke lösa deras villa: Död! — nej! Men?... nej, hon sofver, dermed väl. Han stridde med sig sjelf en strid, Men i hans hjerta blef det dock ej frid; Hans smärta löstes: småningom i tårars skurar, Och tviflets aning lika dyster. lät, Som -ugglans. skri ibland: ruiners. murar; Då hon i natten hör dödsengelns fjät. Halft tillitsfallzoceh halftidock:rädd, Han. gatte sig bredvid den käras bädd Och lyssnade, men ej.-ett. andedrag.han hörde. Han böjde sig och tog sin moders hand Och snyftande: till sina läppar förde;Och sade: Moder slit-din-tungas? band! Men samma tystnad — ej ett svar... O, kanske jag ej mer en moder har? — Han stammade och tändes på det enda ljuset, Och vid dess sken han, vanvettsgripen; såg; Hur tåren i det brustna ögat frusit : Och lik en diamant på kinden låg. Han sade: ensam är jag nu, T Till dess. en dag jag ligger såsom du, Med brustet: hjerta, utan minsta skuld förskjuten — Och kanske också vid min usla bår, En son står gråtande i dödsminuten, För det han fadren icke följa får ... Tolf slag nu midnattsklockan slog, Och nvdeus barn föll maktlös ned — och döp. Sin grafskrift han på mensklighetens hjerta fäste: Jag. dödt af hunger, utaf köld och. sorg — Likt fågelungen iett plundradt näste, Hvars moder säljes uppå stadens torg.