Dagens Nyheter – 21 december 1869, sida 2

genast träda i häkte. (K.) Ae OROAR -z-—ÅXX-Å ——————Xvz———L ! En afton hos min tant. Det knackade på min dörr; ett stadsbud inträdde och lemnade inig ett bref. — Det är betaldt, sade karlen och skyndade bort. Brefvet var från tant Agneta. Hon skref: Jag har i afton ett litet sällskap hos mig, och du är mycket välkommen om du vill titta upp en stund, efter kli 6:56 cc I ett P.S. stod: Bnälle Arthut, kom, kom ändtligen! Din kusin Amelie. Nu är händelsen den, att tant Agneta är en af de mostrar, som ,äro mycket, mycket bra att ha, ej så alldeles för hennes personliga egenskaper, ty de kunde möjligen vara litet mera tilldragande, — hon är litet kantig, gumman — utan vida mer för hennes vackra hus vid Drotthinggatån, liennes väl försedda bord — åtminstone efter mina extraordinära pretentioner — och framförallt för hennes döttrar, Elin och Amelie, två förtjusande flickor och alldeles oöfverträffliga kusiner. Herre Gud — har jag många gånger suckat — hvad den Amelie är för en älsklig flicka och hvad Elin är förtrollande! Aldrig har det dock kunnat komma längre än till suckar, ty den ena har alltid stått bredvid den andra i mina tankar; — stört omöjligt att skilja dem åt! . De äro för mig som en rättskaffens kassörs debet och kredit: de gå jemnt ihop. Men hvad som icke går så alldeles jemnt ihop för mig är mina försök att utforska tant. En gång trodde jag mig dock ha henne på mina fem fingrar. Det var i somras under förmälningshögtidligheterna — allt, som skedde i somras, tror jag inträffade under dessa högtidligheter — vi, tant,kusinerna och jag, hade just varit inne hos hr Wiregn i n:o 7 Drottninggatan, der flickorna försett sig med åtskilliga goda saker i parfymväg, då vår måg, kronprinsen af Danmark, kom och gick in dit, i samma ärende som vi förmodligen, eftersom herr W. sedan blef utnämnd till kunglig hof-leverantör. Då jag upplyste hvem den vackre, unge herrn var, måste tant ovilkorligen in i butiken en gång till — hon hade ju glömt att köpa pomada och märkbläck, aldrig kom hon ihåg något heller. Rätta orsaken var emellertid att hon ville se prinsen, och följden blef den att familjen sedan med det lifligaste intresse följde förmälningshögtidligheterna. Öfverallt ville tant vara med, i Slottskyrkan, till Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Drottningholm, Djurgården, på börsen — och du, Arthur, måste blifva vår kavaljer — måste han inte, Amelie? — hette. det alltid, och alltid svarade Amelie: jo visst, jo visst och Elin instämde oåtspord: så roligt, så roligt! Som sagdt, jag trodde mig då förstå tant och jag kände mig lika varm om hjertat, som villrådig i afseende... Nåja, framtiden, som bär så mycket i sitt sköte för ett sådant slumpens barn som en extra ordinarie, skall nog i sinom tid öppna mina ögon, tänkte jag. — Men sedan? — Ja, sedan förmälningshögtidligheterna har tant åter varit. samma ogenomträngliga gåta som förut, samma lefvande rebus, som jag omöjligt får att passa in, på ordet svärmor... Sedan dess har jag tillbringat många öförgätliga stunder i min tants hem, men alltid objuden af henne, Detta bref, hvad kunde det betyda? Och Amelies tillägg, hvad innebar det? Skall jag åter börja att förstå tant!... Skulle det verkligen vara Amelie?.:. Klockan i Klara kyrktorn hade knappt slagit 6 förrän jag sprang uppför trapporna till tants våning. Jag kastade blott en flyktig blick på de vackra växterna i tamburen, der de älskvärda kusinerna, som ha en riktig vurm för blommor, anordnat ett ordentligt orangeri. hvilket skulle kunna väcka afund till och med hos Hillersjö bolagsmän, att icke nu tala om