Dagens Nyheter – 20 december 1869, sida 2

Fina damer hafva stundom bra liten frihet. Till följe af Rosalies täta insinuationer hade en skymt af svartsjuka vaknat i Leilers sinne, och han undrade hvad Amelies promenadbegär på en så ruskig dag kunde betyda. -— Hade Amelie några angelägna uppköp att göra i dag? sade han till Rosalie. — Icke som jag vet, om ej för något välgörande ändamål. Amelie är så god. Leiler vände sig bort med en likgiltig min, men förargelsen kokade inom honom. Rosalies spefulla miner stucko honom allt för ofta. Skulle här verkligen föregå någonting? frågade han sig sjelf. Det skule reta mig, om verlden finge någon oförsigtighet att prata om rörande min vackra hustru, som väl ändå alla afundas mig. Det måste förekommas. Jag har måhända behandlat henne med för mycken nonchalance. Qvinnorna vilja blifva kurtiserade, om de än äro kalla och känslolösa som sjelfva Amelie, och kanske ändå att min lilla uppmärksamhet mot Rosalie retat henne att betala mig med samma mynt! Bah, det der reda vi väl upp, min dufva! — Har du en gång råkat i hökens klor, så skall han väl veta att sköta dig. Vid middagen samma dag var Leiler ej endast artig, ty det var han alltid, utan äfven vänlig och uppmärksam mot Amelie, men hon hade aldrig så öppet visat honom icke