Dagens Nyheter – 20 december 1869, sida 2

Utrikes-Nyheter, Napoleon III och franska pressen. Journal des Dåebats, som i många år varit ansedd för det orleanistiska partiets förnämsta organ, publicerade i måndags en artikel, undertecknad af tidningens hufvudredaktör, Eduard Bertin, och hvari denne framställer de vilkor, på hvilka bladet en gång för alla vill sluta fred med kejserliga regeringen och ställa sitt, inom den mera bildade delen af publiken mäktiga inflytande till dess disposition. När kejsaren4, skrifver Bertin, vill nöja sig med den makt, som tillkommer drottningen af England, konungen af Italien, kejsaren af Östorrike eller konungen af Belgien, när han lagligen och faktiskt afsäger sig hvad som ännu äterstår af den personliga rTegeringsmakten, när han icke längre låter blända sig af det första kejsardömets vanskliga eröfringar, när han, utan att låta sig afskräckas af de revolutionära partiernas vanmäktiga omstörtningsförsök och, utanatt låta sig smittas af reaktionen, besluter att för framtiden stödja sig på en verkligt frisinnad minister och endast genom fredliga reformer ådagalägga sin äregirighet samt sträfva för befrämjande af rättvisa, fred, jemlikhet, borgerlig och religiös frihet — då skall han i Journal des Dåebatst icke allenast icke finna oafbrutet verksamma och oförsonliga fiender, utan tvärtom män, städse beredvilliga att på denna grundval understödja honom i hans bemödanden. Denna oförbehållsamma förklaring af den gamla, orleanistiska tidningen har väckt stort uppseende i Paris och kan under vissa omständigheter bli af den största betydelse för kejsardömet. En korrespondent till Köln. Zeitung påstår bestämdt, att artikeln, innan den offentliggjordes, varit visad för kejsaren, som skall ha synts särdeles böjd för den utlofvade alliansen. Väl fordrar Bertin såsom vilkor för en sådan allians bildandet af en fullt parlamentarisk ministdr, men äfven härpå — så tror man i Paris — går kejsaren in till sist; och artikelns publicerande, sedan den blifvit läst af kejsaren, anses allmänt såsom ett tecken, tydligen bebådande en minister Ollivier-Buffet-Daru, med uteslutande af alla gamla elementer. En sådan minister skulle emellertid icke blott kunna göra räkning på en stor majoritet i kammaren, ja till och med på Thiers bistånd, utan hon skulle äfven vinna hela pressen för sig, med undantag endast af ytterTAKET TRE RAINER ERS RIKE LITAR BETA