Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 1

Han nedlade den ännu sanslösa Amelie på en af salongens soffor och började bemöda sig att återväcka henne tilllif. Detta lyckades snart nog, och Amelie såg sig omkring med en förvirrad blick. Wilner förde hennas hand till sina läppar och zon log. Han böjde sig ner öfver henne och hon slog gina armar om hans hals, omedvetet, barnsligt, förtroendefullt — hon var blott till hälften återkommen till lifvet. Ett buller på däcket, ljudet af talande, ett obetydligt något väckte henne till fullt lif. Hon reste sig och strök med handen öfver pannan. — Drömmer jag? hviskade hon sakta. — Vi drömde nyss en dröm om lycka i döden. Låtom oss nu drömma om lycka i lifvet, sade Wilners röst smekande. — Jag minnes nu allt, återtog Amelie, fartyget brann — hur är det nu? — Elden är släckt, fartyget räddadt och vi med det. — Min Gud! i Detta utrop återgaf hela den fasa, Amelie erfor vid det nu klara medvetandet att nödgas återvända till lifvet. Det låg en så hjertskärande förtviflan i tonen, att detta utrop sade mer än volymer. Wilner fattade hennes händer och tryckte dem mot sitt hjerta. — Min Arcelie, sade han i fast och beslutsam ton, ingenting kan au mera skilja