Dagens Nyheter – 16 december 1869, sida 1

emo RE anstötligt? Vidare talas om huru gvinnan skulle slå sig utt med en klockares vidlyftiga bokföring, Var så god, hr Insändare, och gör er närmare underrättad om hvad en qvinna kan förmå i den vägen, innan ni betviflar hennes duglighet dertill! Hvad uppbörden vidkommer, torde väl ingen våga förneka det dvinnans ordningssinne och redbarhet fullkomligt kunna mäta sig med mannens, och erfordras tvångsåtgärder, så skulle man tro att en klockare, hvad kön han än må tillhöra, som alla an) dra har lagens tjenare att anlita till sitt bistånd. n Nå, än husförhörsresorna då? höres Ins. fråga. Ja, nog är det sannt att dessa på åtskilliga orter kunna vara rätt besvärliga, men månne de ske oftare och under svårare omständigheter än som tvinga en viss aktad och hittills för oumbärlig ansedd klass af qvinnor att i hvad väder och väglag som helst och vid hvad tid på dygnet som helst infinna sig der deras bistånd behöfves och der det ytterligaste elände, i stället för något slags förfriskning, stundom möter dem efter den mödosamma, kanske lifsfarliga färden? Underligt att ännu ingen röst, bland Sqvinnans uppriktiga vänner, höjt sig mot det naturliga uti att fordra sådana för en qvinna mången gång på själ och kropp långt mera menligt inverkande mödor och ansvar än någonsin en klockare får erfara i och för sin tjenst. Atten qvinna icke ens skulle vara duglig att vaccinera och åderlåta, blir säker en stor öfverraskning för kungl. sundhetskollegium, hvars ledamöter ej förstått sin sak bättre, än att de hos regeringen förordat henne såsom lämplig för läkarekallet. Sista punkten återstår nu att föredraga. Den är kinkig att besvara, det är klart; ty att tänka sig en fröken-mamsell-orgelist! som fru eller sjuk är en stötesten, som man ej har lätt att klifva öfver, hvarför man anser beqvämast att komma från densamma med en motfråga: huru skall man bära sig åt, om en manlig klockare råkar att bli sjuk? Ringa erfarenhet af hvad qvinnor förmå, hvad de verkställt och ännu verkställa, tyckes Ins. ha, ty den som nedskrifver detta har sjelf många gånger sett qvinnor ej allenast plöja åkern, fälla träd och hjelpa sin man eller husbonde att sköta skutan, utan hvad som torde vara mera, sett dem föra släggan i en grufva samt biträda med att resa och på egen hand vakta och vårda en kolmila i en vild, aflägsen skogstrakt. Häremot skall väl invändas att gvinnor, som fullgöra sådana arbeten, utgöra stora undantag och äro begåfvade med ovanliga kroppskrafter, men man kan försäkra att hvarken det ena eller andra alltid är händelsen. Äro de s. k. bättre klasserna mindre väl lottade i fysiskt hänseende, och om så är, hvad är orsaken och är den omöjlig att afhjelpa? Insändaren undrar om männen egentligen hafva något att frukta af de qvinliga rivalerna och anser det mindre troligt, men ansåg han ej fara vara för handen, hade han väl icke gjort sig så mycket besvär för att bevisa deras inkompetens. Att han icke eger döttrar eller också icke särdeles bekymrar sig om deras framtid, är lätt att se, men de fäder, som ega sådana och något tagit notis om de qvinnors lott som utan