Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 2

nog hvarandra, vi . . . Jag är tvärsäker att vara välkommen hos honom när som helst... — Gå, kära Janson! Du är ju ej nykter, och du vet dessutom, att grosshandlaren aldrig tager emot dig hemma hos sig? — Ja, men nu har jag förlorat tålamodet att vänta på honom hemma hos mig... Han tycks hafva glömt sina gamla vänner; de behöfvas ej nu så ofta, kantänka, men jag skall nog friska upp minnet, jag ... — Tyst och gål En dörr öppnades i detsamma och allt blef tyst. En aning sade Amelie, att det var Leilers dörr och att karlen blef insläppt. Amelie gick på promenad med Rosalie, men hennes tankar sväfvade oupphörligt omkriag det nyss timade, och namnet Janson ljöd obehagligt för hennes öron. Det var ju samma namn, som hon hört fru Person gifva åt den skeppare, hvilken öfverfört hennes man till Amerika . .. Amelie gjorde på aftonen ett besök hos fru Person och aflockade denna samtalsvis många detaljer, som blott tjenade att styrka de förut fattade misstankarna, och med blödande hjerta återvände hon mer och mer öfvertygad om sin mans lumpenhet, för att icke säga brottslighet, och den arma Amelie kände sig hjelplös, hopplös och öfvergifven, som en skeppsbruten på en obebodd ö. Hon sträckte händerna mot himlen och bad: — O, gif mig något att stödja mig vid,