Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 2

eger — Sverige kan då skryta af att ha hans make och like! — retar upp Stensgård. Han håller ett tal till den församlade menigheten. Han är talare. Någonting annat är han ieke. Men talare är han till gagns, åtminstone för folkmöten. Han rycker dem med sig, han sätter dem i entusiasm, han bringar dem till resning mot det gamla väldet — han stiftar de ungas förbund, för hvad ändamål vet han ej så nega. Han gör ock ett häftigt utfall mot den vid festen närvarande kammarherren Brattsberg, men kammarherren, den goda själen, hvilken lika mycket som salig Dumbom tycker om kritiker när de gälla någon ann, han tror att tadlet gäller Monsen — hans dotter och hennes älskare, doktor Fjeldbo, låta honom förblifva i sin itbillning; också gläder han sig åt den smällen, och han, som förut vägrat taga emot Stensgård, låter nu sin egen dotter framföra en middagsbjudning till honom. Nu tycker Stensgård sig vara kommen på sin rätta plats. Nu vill han upp, nu har han ärelystnad, nu vill han uträtta något stor med kammarherrens hjelp, nu skall han kanske bli riksdagsman ::. statsråd! men Lundestad manar honom att bedja kammarhkerren om ursäkt för det der utfallet i 17-maj-talet, och i det kan sålunda röjt sig sjelf, har han stängt för sig det nyss öppnade paradiset. Han får ersättning vid utseendet af elektorer till riksdagsmannavalet. Det är på honom, ej på gamle Lundestad som do ungas förbund röstar. Det behöfves blott att han får fast fot i orten, att han vinner en position och förmögenhet. Och derför friar den oförsynte sällen till kammarherrens dotter. Visserligen blir han visad på dörren, men det tyckes han vara temligen van vid, så att han tager det ganska lugnt. Olyckligtvis har kammarherrens son, som ingått kompaniskap om vissa affärer med Monsen, gjort förluster och till deras betäckande skaffat sig penningar på sin faders förfalskade namn, Vexeln stickes som ett lönmördarvapen i händerna på Stensgård, och det har kommit i de rätta: Han skulle ha begagnat det, om icke Daniel Heire, som har hågot godt i sig — eller var det blott för att spela ett spratt? — inbillar honom att vexeln är helt och hållet falsk, således tillverkad af Monsen. Stensgård sänder den till kammarherren, och denne undgår följaktligen det öde han af sanningskärlek velat bereda sin son: att drabbas af lagens straff. Den gode och lätt förledde kammarherren dåras och skulle ha gillat Stensgårds frieri till hars dotter om icke den sluge Lundestad upplyst honom om motivet till friarens handling. Stensgård kommer gudskelof icke i förlägenhet fördenskull. Han friar också till Monsens dotter, men då Monsen råkar få utmätning på sig och måste rymma, funderar han i stället på värdshusvärdinnan madam Rundholmen, och der skulle han då äntligen fått ja, om han blott icke förtrott friarbrefvet till en herre som ej lemnat fram det. Uslare och uslare hvarje minut, ser han alla förväntade stöd ramla undan sig och har ej annat val öfrigt än att lemna orten. Gamle Lundestad bibehåller alla sina förtroenden. Kammarherren, räddad från följderna af sonens vanära, öfvergår i en hastig vändning till en nyare tids nyss utdömda ider. Han vill blifva frisinnad äfven för andras räkning; han vill ej längre bära en ära utan frestelser och ingår derför i bolag med sin son om handelsaffärer. Hans dotter blir gift med bruksläkaren, Monsens dotter med en kandidat som hon älskar, och Monsens son med madam Rundholmen, Så äro de alla försörjda och förnöjda. Sådan är uppränningen af norrmannen Henrik Ibsens i lördags på Dramatiska teatern för första gången gifna komedi: De ungas förbund. Inslaget består af en hel del bipersoner, somliga nämnda i det föregående, andra bidragande att sätta starka färger i den konstfulla väfven. En fattig stackare till boktryckare, som ger ut en tidning och är färdio att deri oöra hvad som helst för