Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 1

gerna hviskande håna och förtala hvarandra och sola sig i kungliga leenden så långt dessa räcka till. Vi hålla oss beskedligt till de få, ibland de många, som intressera 088. Amelies skönhet och osökta grace tillvunno henHe nu som alltid mycken beundran och detta smickrade Leiler; men ingendera kunde denna afton riktigt dela förnöjelsen, som herrskade omkring dem. Det vill så litet till för att störa glädjen, och nu hade detta förargliga armband kommit som en stickande tagg att blanda sig i balfröjden. — Hvartill har hon kunmnat använda det? frågade sig oupphörligt Leiler. — Ack, så tanklöst jag burit mig åt! tänkte Amelie. Jag kunde ju hittat på någon undflykt, nu skall Leiler ej låta frågan alla . . Och Leiler gjorde det ej heller. Dagen efter balen upptogs frågan. Amelie svarade undvikande. Leiler blef deraf retad, och bittra ord fälldes, som hade en långt vidsträcktare hänsyftning än på det åbanebragta ämnet. Amelie sväljde den harm, som detta väckte, och försökte med milda ord återställa det goda eller snarare det fordna likgiltiga förhållandet och vaktade sig för hvarje ord utom ämnet. Hon berättade helt enkelt, att hon föryttrat armbandet för att med de derför erhållna pen