Dagens Nyheter – 9 december 1869, sida 2

Halmstad och Wien. (Ur ett bref från en rasande landsman.) Wien den 19 nov. 1869. . Ingenting väcker hos en i främmande länder resande. behagligare känslor, in då han plötsligt och på ett angenämt sätt påminnes om sitt fädernesland. kn sådan glad öfverraskning mötte mig helt oförmodadt för ett par dagar sedan, och då anledningen dertill har äfven ett allmännare intresse vill jag här, med din tillåtelse och emedan jag har en stund Iedig för samspråk, nämna några ord särskildt derom. — Det herrliga novembervädret, påminnande om Sveriges september, utlockar dagligen skaror af Wiens glada, vänliga invånare till förlustelseställena utom staden. — Schönbrunn med sin utmärkta botaniska trädgård, der man med ett steg förflyttas till tropikernas yppiga växtverld, och Pratern utöfva alltid den största dragningskraften. En dag följde jag med strömmen till det sistnämnda stället, Wiens Djurgård, men äfven under nöjet tänkande på nyttan beslöt jag under vägen genom Leopoldstadt aflägga ett länge. påtänkt besök. Det gälde det förnämsta litograliska etablissementet hä rstädes, till hvars egare, hrr Reiffenstein och Rösch, jag redan i Minchen förskaffat mig rekommendationsbref. Snart stod jag framför ett ståtligt hus vid Rothensterngasse och trädde in. Som jag nämnde äro hrr Reiffenstein Rösch Wiens frimsta litografer, med stadgadt anseende öfver hela Tyskland, och deras etablissement bär också den förnäma titeln: KK. K, Hofkunstdruckerei und artistische Anstalt, samt åstadkommer i sitt fack alldeles utmärkta saker. — Efter en stunds väntan, sedan jag inskickat mitt kort, helsados jag välkommen af en högrest man med intelligenta drag, hvilken såväl genom sitt yttre, som genom sin konversation annonserade artisten, Det var hr Reiffenstein. — Ah, ni är svensk — sade han artigt; — någon annan rekommendation behöfves icke hos oss, Gladt: öfverraskad frågade jag hvad. som kunnat Tförskaffa svenska namnet ett så godt anseende hos honom. Med en mystisk min förde han mig in i en stor sal, fullsatt med litografiska pressar, de flesta i full verksamhet, och stannade framför en kopia i oljetryck af Gudes vackra tafla fiskfångst vid fackelsken, hvartill originalet förvaras i Belvederegalleriet härstädes, der jag flera gånger haft tillfälle beundra det. Det var alltså ett förmodadt landsmansskap med den berömde, norske målaren, som ber redt mig ett förekommande mottagande här, hvarest främlingar eljest ha svårt att få tillträde — tänkte jag med en känsla af ömkan öfver hr R:s klena geografiska kunskaper. — Ett vackert prof på er konst — sade jag och egnade den förträffliga kopian en rättvis beundran, Märkvärdigt att man lyckats få pressen att göra tjenst som pensel... — Ja originalet är visserligen af stort värde, men så har icke heller förr någon tafla, såvidt jag vet, gifvit anledning till så många kopior i olja. — Upplagan är således stor? — 20,000 och måhända några tusen till, svarade hr Reiffenstein. — Nå, konsten är kosmopolit, dess verld stor, dess beundrare många... oo— Saont; men dessa kopior skola alla till Sverige... — Hvad fan säger ni! utbrast jag på ren svenska. — Nach Schweden? Jag visste ej att konstalster ha så Jliflig efterfrågan der hemma... o— Åh, min herre, det är en enda af era landsmän, som skall ha hela upplagan...