välja mellan godt och ondt; på sambandet mellan den synliga och osynliga verlden; på den solidaritet som förenar do gångne, nu lefvando eller blifvande varelser, såväl inkarnerade som icko inkarnerade; derpå, att jordlifvet är blott öfvergående och allenast ett skede i andens lif, hvilket i sig är evigt; på nödvändigheten att med mod bära lifvets pröfningar, med visshet om ett kommande bättre; på pligten att öfva menniskokärlek i detta ords vidsträcktaste bemärkelse, d. v. s. i tankar, ord och gerningar: att bemöda sig om daglig förbättring genom att utrota do ofullkomligheter som vidlåda anden; att underkasta tron den fria undersökningens och förnuftets pröfning; att ej antaga något på grund af blind tro; att hafva aktning för hvarje uppriktig öfvertygelse, huru förnuftsstridande den än må förofalla, och således cj tvinga någons samvete; och slutligen, att i vetenskapliga upptäckter se uppenbarelser af endast naturens lagar, emedan de äro Guds lagar: — detta allt är spiritismens religion och dess credo. Denna religion är förenlig med hvarje bekinnelso, d. v. 5. med hvarjo sitt att dyrka Gud. Genom detta band böra förenas alla spiritister i en enda helig tanko och med den förhoppning, att den en gång skall samla alla menniskor under den gemensamma broderlighotens fana. Genom broderligheten, som är ctt barn af den kristliga kärleken, skola alla menniskor lefva i fred med hvarandra och befrias från do oräkneliga olyckor som alstras af osämjan, den der i sin ordning födes af högmodet, egenkärloken, fåfängan, afunden och mensklighetens öfriga lyten. — — — Allan Kardec. En lira, som hvilar på sådana principor, som erkinner sådana pligter och manar till sådana handlingar, kan den hafva fått eller någonsin få — Snådestöten?4 Är den sämro än ortodoxiens, som så ömt omhuldas? Och kan spiritismen, som ensamt i Europa räknar 8 å 10 millioner anhängare, som är spridd ej allenast i hela denna verldsdel utan ock i Amerika, Afrika och Asien — kan den gå under? Nej, omöjligt — och minst möjligt, att det skulle ske derigenom att den der Faulkner uppträder såsom dess antagonist. Har han sagt saunt eller ljugit? Man vet ej hvilket. I förra händelsen har han varit delaktig i ett bedrägeri. Men Ins. bekänner att den beskrifning, Faulkner lemnat på de anbringade apparaterna, förefaller så otrolig, hvad angår både beskaffenheten, sammansättningen och användandet, att hela berättelsen smakar af Mänchhausen. Det ir visserligen m den tid, då SborddansenX vari svang, ctt och annan underslef dermed fö des eller åtminstone försöktes mot den sanna och ärliga spiritismen. Men dessa tilltag bevisa ingenting, lika litet som försäljning af förfalskadt vin bevisar att godt vin ej finnes till, att duglige likaro cj skullo vara att tillgå, derför att charlataner och qvacksalvare påträffas, eller att sanningen ej existerar, derför att lögnen finnes. Bpiritismens teori ligger klar för hvarjo sundt menniskoförstånd; men den måste, såsom allt annat, läras, Först när det skott, är man berittigad att uttala domen deröfver. Under loppet af mer än tio år har insändaren studerat den, och han tackar försynen ödmjukt och innerligt för hvad han derigenom vunnit och inhemtat. Bland de tusende, som instämma i detta lof, räknas äfven den namnkunnige Camillo Flammarion, hvilket kan ses af hans den 2 april i år hållna liktal öfver Allan Kardec. Det fås i Paris uti Librairie spirite, Rue Lille n:o 7, och förtjenar nog att läsas. Hvad beträffar spiritismens praktiska lärodel, nomligen de så mycket förlöjligade manifestationerna, erhållna af andar med biträde af medier, så kunde oändligen mycket vara att säga derom. Men insändaren lemnar det denna gång åsido och vill allenast framställa några allmänna frågor. Medgifves det att allt i hela skapelsen utgör en sammanhängande kedja, på intet ställe afbruten? Bejakas denna fråga, så har man äfven medgifvit, att sinneoch andeverldarne måste vara på något sitt i gemenskap med hvarandra, Emedan vid det, som vi kalla död, endast kroppen upplöses, för att ingå andra materiela föreningar, men anden deremot fortsätter sitt eviga lif i andeverlden, derifrån den kommit, så kan det naturligtvis endast vara förmedelst anden, som gemenskapen underhålles, och att denna gemenskap tillkännagifves skriftligen genom medier innebir ingenting öfvornaturligt, enär naturliga lagar vorka det. Kan någon bestämma eller för mig angifva den gräns, som är satt för menniskotanken? Jag sänder den ända upp till Gud och den når Honom. Är det då mindre möjligt för mig att skicka min tanke till do hädangångno, som närmare eller fjermaro omgifva oss? Förmår jag på detta sätt tilltala dem, så måsto de ock kunna tilltala och svara mig; ty i annat fall vore min, af Gud mig gifna, förmåga af tankeutstrålning utan ändamål, och svårligen torde kunna påvisas att Gud någonsin skapat eller ordnat något som är eller varit ändamålslöst. ; Slutligen — spiritismen skall lära menniskorna att älska Gud, då deremot ortodoxien, statskyrkan och presterna, efter många hundrade års arbete, ej hunnit längre, än att de gjort religionen till ett sammelsurium af idel förnuftsvidriga orimligheter och ingifvit menniskorna den föreställningen, att Gud är ett fruktansvärdt väsende, som man må ridas, et möjligt, att på