Dagens Nyheter – 8 december 1869, sida 2

denna strid; hon är den utmanande parten, som icke vill göra några eftergifter för de nya statsaxiomerna, för samtidens upplysning, bildning och utveckling — hon vill icko medgifva att hon, som man säger, kommit på efterkälken, att hon blifvit öfverfödig. Hon vill icke nöja sig med det tillbud, gom hon fått isynnerhet i Italien, nemligen att intaga en fri ställning i en fri stat; hon vill ingenting mindre än återeröfra det öfvervälde öfver staten, som hon kämpade för och utöfvade i medeltiden. Tanken att söka råd och hjelp hos ett allmänt kyrkomöte, som på mer än 300 år ej varit praktiseradt, är utan tvifvel närmast framkallad af det ytterligare trångmål, hvari påfvedömet kommit genom de alltmer energiska sträfvandena att förena hela Italien till ett enda rike. Det är en bekant sak, att utan Frankrikes väpnade mellankomst skulle påfvons verldsliga makt för längesedan hafva upphört och Rom varit Italiens hufvudstad. Men Pius IX har ej velat lyssna till de uttalade önskningarna i detta fall, lika litet som han velat försona sig med tidsandan. Lika litet har å andra sidan det nya Italien låtit skrämma sig af påfliga interdikter, hvilka satt halfva Italien i bann, men i stället efterkommit tidens kraf och upphäft klostren, indragit kyrkogodsen och ordnat de kyrkliga förhållandena till den fria staten. Om sålunda det snart förestående kyrkomötet närmast är föranledt af påfvedömets och den katolska kyrkans ställning till Italien, så är detta dock intet hinder för att det kan få en mera omfattande, allmän betydelse genom de förslag, påfven i förening med kardinalerna väntas komma att framlägga, och genom den beredvillighet, hvarmed dessa förslag blifva mottagna och godkända af de församlade kyrkofurstarne. Ännu vet man visserligen icko med någon visshet, hvilka nya dogmer vid detta tillfälle skola blifva beslutade och påbjudna, eller hvilka föråldrade trosartiklar komma att förnyas, ej heller hvilka af samtidens politiska och vetenskapliga grundsatser och fakta skola blifva fördömda såsom stridande mot den romerskt-katolska kyrkans läror. Emellertid hade man dock i detta fall -ett temligen säkert förebud uti den för fem år sedan utfärdade påfliga rundskrifvelsen, hvilken var ämnad att varna och vägleda de rättrogna katolikerna genom utpekandet af de borgerliga förhållanden och verldskloka förutsättningar, som strida mot den romerska kyrkans lära och fordringar, Härtill kommer den, isynnerhet under sednaste tiden afhandlade frågan om påfvens ofelbarhet, hvilken kyrkomötet förmodas vilja upptaga och upphöja till dogm, antingen af egen drift eller i följd af den romerska curians vppfordran. Det är i alla händelser ingen ny lära, som härigenom skulle Förkunnas för verlden, ty påfvens ofelbarhet har många gånger blifvit proklamerad och åter förkastad, när omständigheterna tvingat dertill, om också af ingen annan orsak än att en påfve klandrat en annan, till dess den häraf uppkomna stridigheten fått sådana proportioner, att den måst tagas om hand af ett kyrkomöte. Om det nu förestående kyrkomötet än genom ett sådant beslut upphöjer Pius IX till helgon, så hindrar detta emellertid ingalunda blifvande allmänna kyrkomöten att underkänna påfliga beslut och åtgärder. Men under det de motsedda besluten af det ekumeniska mötet redan väckt allvarliga bekymmer, isynnerhet i Tyskland med hänsyn till deras verkan på de katolska medborgarnes förhållande till staten, tyckes man vara mindre orolig derför i Italien, oaktadt dessa beslut dock närmast tordo blifva riktade mot det nya Italien och dess friare institutioner. Den italienska regeoringen har nemligen icke lagt något hinder i vägen för biskoparne att besöka mötet, och Victor Emanuel uttalade i trontalet vid parlamentets öppnande den 18 i förra månaden sin önskan att mötet måtte hitföra försoning mellan religionen och den moderna evilsafionen!t hvarvid han dock varnande