Dagens Nyheter – 8 december 1869, sida 2

Ludvig Filips gamle minister Gulzot har på sista tiden ofta besökt Tuilerierna och haft långa enskilda samtal med kejsaren. Engelska tidningen Daily News korrespondent från Paris yttrar härom: Hvad kan väl orsaken vara till dessa täta samtal? Ingen var mera oförsonligt än hr Guizot för icke längesedan, Månne han nu såsom professor emeritus af välvilja går till kejsaren för att ge denne lektioner i det nya ämnet för hans studier — det konstitutionela regeringssättet? Man påstår att Ckonsten att falla är den enda konst, hvari Guizot, tack vare sin erfarenhet, numera är kompetent att undervisa, och att han för vissa händelser väl förstår upplysa Napoleon TIT, huru han skall Sajustera sin mantel innan han faller, a I spanska riksförsamlingen ha nu republikanerna återiöträdt, och de utfärdade dervid ett af Castelar författadt manifest, i hvilket de motivera sitt steg. Manifestet, som är mycket långt, slutar sålunda: oo oCMånga skola fråga oss, om vi för alltid. skola afstå från revolutioner på vapnens väg. Denna fråga kan ej göras oss af dem, som för sin makt ha att tacka en våldsam revolution. Det är ej partiernas vilja som gör revolutionerna. Revolutionerna äro alltid förorsakade af de förtryckande styrelserna. Revolutionen är folkens ultima ratio. Att för alltid afstå från revolutionerna vore en fullkomlig abdikation. Så länge folken ej äro i besittning af de naturliga rättigheterna utan inskränkning, skola revolutioner alltid hota... Men vi vilja ej göra våldet till ett system. Så länge lagliga vägar stå oss öppna, skola vi undvika att bogagna oss af den yttersta. Det är af pressen, tribunen, predikstelen, 2associationen, allmänna rösträtten, som vi begära segren. Det är åt detta fredliga återfordringsarbote vi vilja egna oss. Vi äro fast beslutna att följa den väg; från hvilken vi aldrig skulle aflägsnat oss, om ej regeringens fel och utmaningar tvungit oss dertill... Det träd vi planterat skall ingen kunna upprycka. I dess skugga skola snart det gamla Iberias Förenta stater lefva fria och sjelfständiga.4 Till Rom! Till Rom! — ljuder för närvarande ropet inom den katolska verlden, och biskopar och prelater af alla grader äro redan samlade i den eviga staden eller på väg dit för att deltaga i det ekumeniska konciliet, som med storartade högtidligheter skall öppnas i-8t: Peters-katedralen den 8 i denna månad. -Från Sydoch Nordamerika, från Orienten, från Tyskland, Frankrike, Britanien, Portugal och Spanien samt alla andra heleller halfkatolska länder komma de, några med rika skänker från sina sehjordar, Andra -utstyrda smedstor lärdom, några med tro ock tillit, andra med tvifvel och fruktan, några för att predika sanning och upplysning, andra i äfsigt att ytterligare befästa hyckleriet och hårdare tilldraga bindeln för millioners ögon, till den gamla staden, som i århundraden varit medelpunkten för herraväldet öfver jorden och der: efter, förvandlad i ruiner, i tusen år medelpunkten för den andliga absolutismen, från hvilken blott en ringa del af kristenheten ännu haft mod att frigöra sig. Det återstår således ännu under detta år ett storartadt skådespel af både politisk och kyrklig karakter — storartadt icke blott i yttre måtto; utan äfven genom de ingripande principfrågor, hvilka Pius IX och hans trogna anhängare tilltro sig kunna lösa till stöd och pånyttfödelse af den romerska kyrkan och dess välde. De beslut, som fattas af en sådan församling, skola emellertid hvarken sluta eller mildra striden mellan de motsatta principerna; den skall måhända snararo derigenom komma att riktigt blossa upp och kasta en skärande belysning öfver de djupa klyftorna i samtidens religiösa förhållanden, i det moderna samhällslifvet, och resultatet häraf skall visst icke bli till fördel för den romersktkatolska kyrkan. Men det är denna kyrka sjelf, som vill.