Dagens Nyheter – 7 december 1869, sida 2

— Hem! sade han kort till betjenten, och vi, käre läsare, åka med honom i hans eleganta ekipage; det är vida angenämare än att gå i lyktsken och duskregn. Den unge mannen är dessutom så upptagen af sina egna tankar, att han alls icke märker vår närvaro, och vi kunna roa oss med att betrakta vexlingarna i hans lifliga ansigte, som nu i en förmodad enslighet troget återgifver hvad som föregår i hans inre. Ån leker ett hånleende på hans läppar, än blixtrar ögat af hat och hot, än skuggar ett dystert moln hans panna, än tronar segerglädjen derpå, och nu knyter sig beslutsamt hans hand, under det läpparna mumla: — Det kan ej slå fel, det måste lyckas -— allt är så väl beräknadt. Och nu stannar vagnen framför ett magnifikt hus på Stora Hamngatan. Betjenten öppnar vagnsdörren, och vi stiga ur med vår man och följa honom genom en väl upplyst förstuga, uppför en bred stentrappa och aflägga våra öfverrockar i en varm, mattbelagd tambur. Den unge mannen går nu in i sina enskilda rum; men att följa honom dit blir kanske tråkigt... Hvad sägs? Man blir bjuden på en cigarr, en passabelt god soffa, prat om börsaffärer, förlista fartyg, tidningsgräl, litet politik, sista engelska posten m. m. : Vi föredraga att först orientera oss litet i den våning, dit vi så här par bazard