Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 2

om glädje i lifvet ohjelpligt störtade, och hvarför? Ja, syster, f—n vet om vi icke härutinnan handlat som barbarer, i det vi trott oss följa en oeftergiflig pligt... Hvad betyder väl den bittraste sanning, om den icke är känd. Om nu ödet så fogat, att du förblifvit lika okunnig som Stegenska familjen om allt det som förenat sig att omöjliggöra en förbindelse mellan Wilner ock en medlem af denna familj — så hvaruti hade väl olyckan bestått? — Uti en framtida oundviklig upptäckt... — Det är sanmnt, och i — ja, det kan ej hjelpas; brottet släpar straffet med sig genom generationer — hå, hå! Stackars min hederliga pojke och mina smälla flickor och den arma fru Maria — nog tusan får hon sota för sin flickblindhet, då hom gick och förälskade sig i ett fagert skal utam kärna. .-. Och denme Rudolf, han rusar lugnat framåt på lättsinnighetens bana och tycks icke hafva den minsta kännming af den åska, som hänger öfver hans hufvud. Han går der och smickrar sin rike måg, och denne tillbaka sin vackra fästmös kära pappa, så att det är för äckligt att höra. Puff, paff! Vi äro ej vid sista akten ännmu, och jag fruktar vår krigslist tjenat till föga, ty Amelie gifver grossören korgen. ändå. — Åhnej, det är redan försent. Hennes pappa skall icke tveka att begagna hvarje medel för att qvarhålla en sådan guldfisk