Dagens Nyheter – 4 december 1869, sida 2

på hennes kinder, hjertat klappade, ögonen fingo en högre glans: — Martha, hviskade hon sakta; Martha, finner du verkligen Undinen der tjusande? — Skön, hänförande! e -—0, ja, bilden är icke illa! Besynnerligt, det förefaller mig som om jag aldrig sett den förr, som om jag aldrig förr känt mig sjelf. Ett underbart ljus har spridt sitt sken öfver min inre verld. Jag har väl mången gång drömt, tänkt. och , hoppats, men å som nu har jag aldrig känt. — Hur känner du då nu? — OO, jag känner en fröjd, sådan jag aldrig anat den. Jag glädjer mig åt lifvet, åt solen, åt blommorna och träden ... Jag fröjdar mig öfver — ah, du skall skratta åt ap öfver . . . — Öfver din egen skönhet, jag finner det helt naturligt. — Ja, icke sannt, det är ju helt naturligt? Det är ej tillfredställd fåfänga, det är något helt annat, något jag ej vet ord för, det är fröjd . . Öfver att kunna vinna andras kärek? ... — 0, Martha! Hur kan du, bättre än jag, sjelf förstå mig? Men just så är det... Hur sade du? Fröjd öfver att vinna andras kärlek., — Ja, säg! Har väl naturen gifvit mig detta utseende för att jag skulle sucka bort mitt lif i sorg? För att — nej!