Dagens Nyheter – 4 december 1869, sida 1

-— AUU -— Martha rodnade och hennes hjerta klappade så häftigt, att hon ej kunde försöka framföra ett ord. Hon var ej mer än menniska, och det var förlåtligt om Bernards ord för en sekund förde hennes tankar tillbaka till alla de ömhetsbevis, Wilner slösat på henne sjelf. Doktorn kastade en förstulen blick på hennes glödande kinder och suckade. — Hm, hm, min kära flicka, jag förmodar, att Wilner bibehåller sin gamla vana från akademi-etiden och tillskrifvar dig långa epistlar angående de intryck, ham erfar nu som då . . . således . . , — Wilner har icke skrifvit em rad till hvarken mamma eller mig sedan han reste. — Såå, tiderna förändras! Förr skref han företrädesvis till sin umga väninna, nu håller han tillgodo med sin gamle malätne vän, som förtrogen; men jag kan göra dig samma glädje, som du fordom gjorde mig, nemligen att få läsa hans bref — dock icke nu, ty jag bär dem ej i fickorna, som flickor bruka och så draga upp dem med näsduken och tappa dem till hvar mans fröjd och gamman. — Farbror! — Jaha, jag har med egna ögon sett sådant hända, fast det icke händt dig. — Möjligt, men hvad skrifver Wilner — Amelie ... — Nej, han skrifver alldeles icke Amelie,