Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 2

-—Jol bringat mig ert ja. Jag skall i evighet vara honom tacksam, att han befordrat min lycka — vår lycka, vågar jag väl säga? — Nej, säg ieke det, ty jag är icke lycklig och jag har icke — gifvit mitt samtycke — höll hon på att tillägga, men hejdade sig, ty detta var dock en osanning, och Amelie var ej hemma i svängningarna på lögnens gebit — jag har ångrat mig — tillade hon tvärt och brådskande. — Hvad, ångrat? — Ångrat att ni icke sjelf .skref det efterlängtade svaret? Det hade visst varit mer än kärt, men jag förstod och skattade den blygsamhet, som kom er att välja er far till ombud. — Ack, ni förstår mig icke — det är ej deita jag ångrar — det är att . ... Just precist så långt hade Amelie hunnit i sin förklaring, då tre, fyra personer trädde in i. rummet och gjorde slut på teteå-töten och allt tillfälle till fortsatt meddelande för derna afton. Man öfverflyglade de unga iu med så många lyckönskningar, så många svassande, braskande fraser, beundran och afund: af vänner och grannar rörande de charmanta fästmenspresenterna, att Amelie blef alldeles yr i hufvudet och ej visste på hvilken fot hon skulle dansa; hon stod derför helt stilla och handfallen och lät saken hafva sin gång. Om natten sof Amelie ej en blund, utan tänkte så att. hon fick hufvudvärk, och läng