Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 1

5 tade att dagen skulle gry, så att hon fick feber. Hon var modig som en lejoninna i sina tankar och fattade de djerfvaste beslut till de djerfvaste handlingar, för hvilka Wilner naturligtvis i en framtid skulle prisa henne . . . Ack, de blefvo till sluts helt förtjusande och romantiskt sköna, dessa strider för den älskade, och äntligen grydde dagen, äntligen pekade urvisaren på den timma, då hennes far vanligen rökte sin morgonpipa på verandan. Hon kunde således nu söka honom och finna det yppersta tillfälle, att meddela honom sitt fasta beslut. Amelies ögon blixtrade, hemnes kinder glödde, beslutsamhet och mod strålade på hennes panna och gåfvo åt hennes gång och hållning något majestätiskt. Hon trädde ut på verandan, men hennes far var ej der. — Den friska morgonluften strömmade mot hemne. Den lugna sjön, det daggbestänkta gräset glänste i solens första strålar, och den sig allt mer och mer skingrande dimman föreföll henne som om naturen afkastat ett lätt sorgflor för att ohejdadt öfverlemna sig åt dagens glädje. O, morgonen var så skön! En sakta vind vaggade så behagligt trädens kronor, blommorna doftade så herrligt, daggdropparna glittrade i rikare färgbrytningar än de skönaste diamanter och fåglarne helsade dagen med hejdlöst jubel.