Dagens Nyheter – 2 december 1869, sida 2

så lätthandterliga som de nu äro. Åh, det är för eländigt! Knappt tre månader äro förflutna sedan Wilner reste, och den der Amelie, som då hängde hufvudet som en bruten ros, är nu förlofvad med Leiler och öfversäll, förmodar jag . .. Det der gick ju som en dans, så den gången gjorde vi oss onödiga bekymmer, min kära syster. — Icke så alldeles onödiga. fruktar jag, och väl var det att få kort Wilner på en tid; nu skall Amelies bröllop hinna stå, före hans återkomst. — Och dermed är då allt väl bestäldt, tycker du? —Visst icke, det är ganska illa bestäldt; men hvad var att göra? Tiden läker alla sår och den får väl lägga sin lugnande, helande hand äfven på Willners och Amelies hjertan; de få, de som andra, kännas vid den gamla regeln att fädrens missgerningar straffas inpå barnen. — Ja, det är ett f-ns bråk och elände här i verlden! Men hvad säger fru Maria om det här partiet? Hon är icke särdeles förtjust i grossören. — Det är hon icke, menhennes man desto mer, och du vet hon böjer sig lätt efter hans tycken. — Ja, tyvärr, allt för lätt i månget fall — i detta var det nu väl, att hon gaf med sig. . . Det hade hon nog icke gjort, om hon icke varit så kelt och hållet upptägen