Dagens Nyheter – 30 november 1869, sida 2

— 108 Du är väl öfvertygåd, attjag aldrig anat... Det iär denna upptäckt som krossat mig... Då jag hörde dessa sataniska hviskningar om brott, om hvilka jag aldrig drömt. om -min far... O, min Gud! Jag blef från förstån let, jag störtade ut i trädgården, natten var kall, balkläderna tanvna; men det sjöd imina ådror; jag kände det icke. Jag är nöjd att dö, ty — ty detta hade förgiftat milt lif . . . Farväl, mina böcker! — Farväl, mina forskniogar. -— Slut . ake Det var ett tidigt slut, detta! — Wilner . det var ej derom jag ville tala, det var om min far. Kan; kan; du förlåta honom? Kan du lofva att icke hata honom, att icke hämvas på hosom? För min mors. skull, för mina systrars, lofva mig det! Du. är ädel och högsinnad, du skall hålla. ditt ord till en döende. — Kire vän! Jag förstår dig icke: hvarom talar du? Sjukdomen förvillar dig. Jag har ingenting utt förlåta, ingenting at hämnas. : Jo, jo! Du har det, tyvärr; men du lofvar för mina käras skull — för deras som äro omedvetna, såsom jag var — för min mors, för Marthas och Amelies skull — du lofvar! — Ja, jag lofvar, utan att veta hvad jag lofvar; men säkert kan den dag aldrig komma, då jag icke gerna skulle offra allt för din mor och dina systrar . . .