Dagens Nyheter – 29 november 1869, sida 2

— Hvad! utropade Wilner liksom uppfarande ur en dröm. Hvad, du förskjuter mig. då! Martha! Martha! — Jag. vill blott att vi förblifva för hvarandra hvad vi hittills varit, hvarken mer eller mindre. Så, du får ej uppehålla mig längre — jag — jag måste egna mig åt gästerna . ... Och medlugna, jerona steg gick Martha uti balsalen och: var snärt midt uppe i ett lifiigt samtal med den pratsjukaste och tråkigaste af matrönörna, som prydde väggarne. Samtidigt meddenna lilla episod satt i ett af förmaken en nådig: hennes nåd, som haft den oturen att få en-liten anspråkslös possessionatfru till granne, och heones nåd vår i stort bryderi hvad hon: skulle hitta på att säga åt det enfaldiga ländtsjåpet och något bjöd. dockxhöfligheten henne att säga. Äntligen klarnade hennes nåds begrepp: — Hur trifs frun påslandet? : Mycket bra. — Men skulle icke frun tycka bättre om att bo i en stad?:: -— Jag kan icke veta, jag har aldrig försökt, jag är född och uppfostrad på landet. — Så fasligt! — Tycköna:äro olika. i — Värper fruns höns bra? Frun hav. väl Höns? -— Åbja, af åtskilliga slag, och de värpa ganska snällt.