Dagens Nyheter – 26 november 1869, sida 1

ER står mig . . Jag kunde ej resa på bal, utan att först hafva egnat en stund åt betraktandet af den brusande graf, som i dag för jemt sex år sedan slog sina böljor tillsammans öfver min välgörares hufvud . Saknaden efter honom är alla dagar lika liflig; men det föreföll mig dock underligt att i dag gå på bal . . . Dock, vi skola ej mer tala derom, utan dansa och vara glada. Allt har sin tid ... Vill du skänka mig första fransäsen? Men kom ihåg att du gömmer andra valsen för min räkning, efter som jag försummade den första . . . — Åh, det blir för mycket, sade Martha leende; om du anser att första valsen borde egnats husets äldsta dotter, så hör den andra den yngre till. Wilner rodnade, men skämtade öfver Marthas sätt att skrifva allt på artighetens räkning. Martha svarade i samma ton och under vänligt gnabb dansade de fransäsen; men då Wilner kom för att hemta henne till valsen, sade hon sig behöfva hvila och var dessutom tvungen att litet se till serveringen. Wilner återvände till balsalen, men tänkte dock icke dansa. I sjelfva dörren mötte han Amelie, som ämnade sig in i smårummen, oaktadt valsen redan börjat. — Hvad, sade Wilner, dansar icke Amelie? — Nej, genom något misstag har jag gått miste om eller, rättare, haft den turen