Dagens Nyheter – 24 november 1869, sida 2

den, 1 hafvets öfvergångar, i trädens löf, i ängens brokiga blomstermatta, i djurverldens till en del så präktiga beklädnad och i metallernas egendomliga glans. Hur skulle väl föremålen låta skilja sig från hvarandra utan olikheten i färg; hur skulle många djur finna sin näring eller undgå sina fiender, om allt helt enkelt vore hvitt eller svart? Menniskans öga är så danadt, att det kan. uppfatta alla möjliga färgskiftningar, och står i den fullständigaste öfverensstämmelse med solstrålens brytningar. I en färglös verld skulle menniskan icke hafva blifvit menniska; hennes fantasi, hennes kunskaper skulle hafva krympt-tillsammans och Hennes ande skulle hafva blifvit förlamad. Mellan våra andliga behof och den färgade solstrålen råder -således den noggrannaste öfverensstämmelse, hvilken tydligen tillkännagifver, att de båda härröra från en och samma gudomliga källa. Den steg för steg vunna kunskapen om ljusets egenskaper är en af menniskoandens herrligaste triumfer. Ljuset genomfar rymden med en ofantlig hastighet, och likvisst har menniskan varit i stånd att mäta denna Kastighet, Man bar uträknat, att solstrålen tillryggaläzger omkring .41,000 milji sekunden, och att de yttersta röda strålarna i prisman göra 458 och de yttersta violetta 727 billioner svängningar under denna, efter våra begrepp så försvinzande lilla tidrymd. Ljusstrålarna återkastas, böjas och brytas af de olika kropparna under alla upptävkliga vinklar. -Menniskan har upptäckt lagarna för dessa företeelser och: kan! med matematisk noggrannhet beräkna dem. Man skiljer mellan ljus, som ; utstrålar från en sjelflysande verldskropp, och ljus, som är lånadt från en sådan och återkastas af en planetarisk kropp, och på detta sätt får man en måttstock för himlakropparuas olika natur.) För att kunna vinna alla dessa erfarenheter, göra alla dessa iakttagelser, för sätt kunna följa ljusstrålen på ett otroligt afstånd eller för att med dess hjelp uttorska hemligheterza i den mikroskopiska verlden, har menniskan uttärkt n mängd sinurika instramester och beväpnat sitt öga med i sar ning magiska verktyg, hvilka för oss l.ka väl uppenbara aflägsca verldars hemligheter, som den underbara byggnaden kto3 varelser, hvilka till tusental kanua rymmås i en vattendroppe. Ja, det har till och med lyckats menniskar att taga ljuset i sin tjeust som målare och att förmå det ratt frambringa bilder af.en fischet och fulländning, som ingen mensklig hand är i stånd att eftergöra. Hvad är ljus? Hvad är värme? Desaa. frågor måste ovilkorligen framställa sig för fysikern, som sysselsätter sig med hithörande företeelser. Ar det egendomliga eteriska ämnen, som utstrå:a från de lysande och vårmande kropparna, eller är det, som man na ialmlänhet antager, fortgående svängningar, rörelser, hvilka fiån -himlakropparna meddelas till. den eter, som uppiyller verldsrymden, i hvilken himlakropparra simma liksom öar i en ofantlig OCORA T Men är rymden, detta halfmörkrets och tystnadens rike, då icke annat än ett onyttigt tomrum, icke ancat än död och ett gränslöst tomrum? Nej, genom detsamma flyga ljusoch värme-strålarna från den era verlden till den! andra: Detta: tomrutt är en Lödvändig länk i den kedja af inflytanden och krafter, ur hvi.ka diivet framgär, och om rymdens natt icke vore, skulle hvarken finna3 någon dag eller några skapade varelser, som kunde glädja sig åt dagens omvexling och skönhet. ) Himlaktöpparnås ifdelning i sjelflysande (solar) och mörka (planeter) är allmänt bekant. Dock har kanske mången icke gjort sig reda för, huru man vet, att de andra planeterna iro mörka liksom vår jord... Hos de inre planeterna, Mercurius och Venus, ges detta af deras vexlande phaser: (skeden) eller ljusformer och vid dera8 genomgångar (— passerande framför solskifvan). Hos Mars äro skedena äfven mycket märkbara, och hos Jupiter och Saturnus, der detta icke är fallet, ser man månärna och ringarna kasta mörka skuggor på de solbelysta planetskifvorna. Följaktligen kunna dessa icke vara sjelflysande. I fråga om Uranus och Neptunus, på hvilkas skifvot ingenting kan iakttagas iränseende till det ofantligå afståndet, slutar man af analogien att de äro mörka kroppar. Från konstnärsverl den.