Dagens Nyheter – 24 november 1869, sida 2

a 9 då han, med tankarna helt och Hållet upptagna af Martha och djupt rörd af hennes känsla af egen underlägsenhet, var på väg att låta läpparne förråda det som föregick i hans bjerta, just då uppenbarade sig ännu en bild i spegeln — en bild så skön, så intagande, så tiusande, att Wilner trodde sig drömma och kunde lika litet slita sin blick från den hänförande uppenbarelsen, som han kunde hindra sig att göra en flyktig jemförelse mellan de båda hufvuden, som spegeln återgaf. Hur olika voro ej dessa; och dock fånös der ett något, som tillkännagaf frändskap dem emellan. För Wilners ögon var det Martha ful och Martha hänförande skön: Den sköna bilden smög på tå bakom den fula, och den förra slog armarna om den sednares -hals och ett skälmaktigt leende gjorde det vackra ansigtet ännu vackrare. — Jo, du är göd, syster! utropade Amelie lekfullt, som står der så fördjupad i betraktande af din egen bild, att du ej märker det man öfverraskär dig, förrän man gör det på ett handgripligt sätt! ; det var snarare din än min bild i spegeln, som tog hela vår uppmärksamhet i anspråk . . . Detta var verkligen en öfverraskning, Amelie. — Skulle tro det, och den ej af. det gragenäma slaget vill jag hop äs! Men hvad är det åt er? Känner ni icke igen mig?