Dagens Nyheter – 23 november 1869, sida 2

samma är, såsom torde vara temligen bekant, författad år 1805 af.den-eljest i många hänseenden utmärkte presidenten i kommerskollegium A. N. Edelerantz. Hur måste redan första versen af denna folksång smaka hvarje tänkande sinne? Den lyder, såsom bekant: Bevare Gud vår kung! Gör säll vår ädle kung Lefve vår kung? Bekrönt af ärans hand Alltid med hjertats band Förent med folk och land Lefve vår kung! Sången författades ursprungligen till hyllning åt konung Gustaf IV Adolf, och hur pass äde! denna personlighet var, hur pass .Sbekrönt af ärans hand och med bjertate band förent med folk och land, det vet hvar och en, som aldrig så litet känner. till vår nyaste historia. Hur äckliga förefalla ej dessa högtrafvande ord vid åtanken af den man, åt hvilken de voro egnade — en halfförryckt svärmare, en småsinnåd, inskränkt narr, ej med starkare band förenad med folk:och land, än att dessa fem år sednare drefvo honom från tronen. Men vidare. I nästa vers möta oss följande, minst sagdt, upprörande utgjutelser af en krypande ande: Han är vår tröst, vårt hopp, Hans sällhet vår. Och sådana ord kunna tanklöst upprepas af menniskor, som borde ega, om ej en innerlig känsla, så åtminstone en någorlunda: redig kunskap derom, att vår tröst och vårt hopp, om de skola bestå, måste hafva oändligt högre och starkare hållfästen än en konungs bräckliga tron.EjOch hvilket nonsens, hvilken meningslöshet, hvilket hån mot ett folk, som är vant att med de största ansträngningar tillkämpa sig seger för sanningens och rättens fordringar, ligger ej i dessa ord: Gud, allas hjertan rör, Att aldrig otack gör Hans krona tung, Och så hvimlar denna officiela poesi af nttryck, sammanväfda af lögn och smicker, och — det sorgligaste af allt — svenska: folket finner intet för sig förnedrande deri, att likt en hop papegojor instämma i en sång, vittnande om lika mycken ringaktning för dess tankeförmäga som dess menniskovärde. Denna sång står emellertid icke ensam ji sitt slag. För att ou icke nämna dessa rökoffer, som vid mer eller mindre högtidliga tillfällen upptändas till pris för de kangliga personerna, så ha vi en visa, hvilken, under det tillagda namnet nya folksången, börjar så småningom uttränga den gamla, och hvars första vers lyder så: Ur svenskö hjertans: djup en gång En samfälld och en enkel sång, Som går till kungen-fram! Var honom trofast och hans ätt Och all din tro till konom sätt, Du folk af frejdad stam! Sannerligen, ovärdigt att kallas afkomlingar af en frejdad stam: vore det folk, som skulle kunna gå så långt i afgudisk dyrkan af en svag dödlig, att det till honom satte allt sitt hopp. Ett sådant folk vore värdt en upptuktelse, lika sträng och eftertrycklig, som något af de fordna folkslag, hvilkas afguderi, såsom vi läsa i den heliga urkunden, uppväckte Guds vredes nit. Få vi icke hoppas bättre om vårt land och folk? Jo, vi våga det, öfvertygade att endast tanklösheten förleder dem att instämma i hofpoeternas fadda lofsånger. .