Dagens Nyheter – 23 november 1869, sida 2

— 118 — mänhet densamma; men säg hvad du vet om denna. s — Nej, jag vill det ej, ty jag tror att det är bäst både för Wilner sjelf och för många andra att ingenting Veta. — Nå, som du vill, jag tycker också bäst om att hålla mig till det jag ser för ögonen och ger tusan att gräfva efter fornlemningar; menniskan är ju längesedan död? — Ja, och glömd. — Nå ja, det får hon tåla. Att blifva glömd efter döden, det hör då till naturens ordning, och sker det ej förr, må man tacka sin lyckliga stjerna. — Som sagdt är, sex år hade förflutit under ett lugnt och lyckligt hvardagslif för de i denna berättelse framställda personerna, och då vi nv återvända till Äspviken, är det vid första ögonkastet ej möjligt att upptäcka, att en så pass lång tid förflutit sedan vi sist togo dess invånare i skärskådande. Fru Maria är alltjemnt samma älskvärda husmoder, som med outtröttlig ifver sörjer för de sinas trefnad. Martha bistår henne troget häri, och utvecklar år från år allt mera likhet med modren till lynne och karakter, och doktor Bernard börjar påstå att det riktigt klär flickan att vara ful; desto mera framsticka hennes älskvärda