Dagens Nyheter – 22 november 1869, sida 2

skan, bemötte mig emellertid med tilldra gande vänlighet. Doktorn medförde äfver sina kusinbarn, dem han barmhertigt tagi under sin vård; de små syntes vara fögt förhoppningsfulla plantor; den äldsta er fulländad kokett . . . småtäck, sade man mig föreföll hon endast löjlig. Utom öfverflödet i mat och dryck sträckte sig detta jemväl till julklapparne; äfven jag blef ihågkommen med några eleganta fruntimmersarbeten, ett par goda böcker etc. men Gud ske lof, ingenting, som kunde såra min stolthet. Fru Maria hade säkert haft sina fingrar med vid: valet. Hon är den personifierade grannlagenheten. Nej, jag kan ej skrifva mera . . . Jag får ingen ro för den hänförande; musik, som ännu kommer min själs strängar att vibrera. Martha pröfvade sitt nya piano sedan vi superat. Hon spelade först efter noter, men dessa tycktes snart försvinna för hennes syn och hon lyssnade till melodierna i sin egen själ. Jag satt så att jag kunde se den fula flickans ansigte hela tiden, och allt som hon mer och mer öfverlemnade sig åt inspirationen förändrades hennes utseende — ögonen strålade, läpparna logo — hon var ej längre ful; hon var ljuf som de melodier hennes fingrar framlockade. Hvilken underbar musik! Tonerna ljuda ännu i mina öron, och jag skyndar att låta dem öfverföra mig till drömmarnes regioner.