Dagens Nyheter – 19 november 1869, sida 2

mer under taK... Amerika. (Ur ett bref till Dagens Nyheder.) Den amerikanska scenen faller icke europeerna synnerligt i smaken och förtjenar icke heller synnerligt beröm. Teatrarne äro i allmänhet vackra och ändamålsenliga, maskineriet och dekorationerna särdeles utmärkta, men sjelfva föreställningarna stå vanligen långt efter hvad man bjudes på i de europeiska hufvudstäderna. För det första är det i Amerika mycket sällsynt att se en skådespelare ega detta nobla väsen och dessa eleganta manr, hvilka nödvändigt måste finnas hos den, som med framgång vill uppträda i stycken, der det högre samhällslifvet tecknas. Orsaken härtill måste vara den, att få:eller ingen af dem,isom hafva tillträde till den finare societeten eller som erhållit hvad man kallar bättre uppfostran, gå till scenen, då tonen i Nordamerika ännu är sådan, att skådespelarne ej åtnjuta något särdeles anseende, hvaraf utöfvarne af scenisk konst derstädes i allmänhet icke heller gjort sig förtjenta. Dertill kommer att Amerika erbjuder de unga männen många andra och långt förr till oberoende ledande utvägar: De sceniska konstnärerna erhålla; med få undantag, ganska klen aflöning. Booth (Lincolns mördare) var dock en förmögen man. Detsamma är äfven hans-broder, hvilken anses för en af Amerikas förste tragiske skådespelare. Den bekanteEdvin Forrest måste vara millionär, ty han utbetalade nyligen 75,000 dollars till sin hustru för att bliltva henne qvitt, sedan processen för att erhålla skiljsmessa kostat honom ?a million dollars. Jag har aldrig sett en amerikansk tragedi utan att erfara ett högst obehagligt intryck, emedan jag funnit allt annat än natur i spelet. Hjeltinnorna skrika ofta, så att man kan bli förskräckt, och hjeltarne hafva för sed att i bokstaflig mening — vråla. Vill en skådespelare göra sig förvissad om dånande applåder, måste han det ena ögonblicket tala eller rättare hviska, så att han kaappt höres, och det andra vråla som en besatt. Har man ej tycke för tragedien, åtminstone icke utförd på detta sätt, så eger man knappt annat val än att inskränka sina teaternöjen till åskådande af farser; ty de skådeoch lustspel, som i Europa utgöra väsentligaste delen af repertoiren, höra till sällsyntheterna på den amerikanska scenen. Det finnes dock ett fåtal teatrar, på hvilka sevärda stycken uppföras, t. ex. Wallacesteatern i Newyork. Der ser man samma goda pjeser och samma goda, friska och naturliga spel, som i Europa, men utom i Newyork, Boston och Yhiladelphia inträffar detta ytterst sällan. Till och: med i ensså stor stadisom Chicago har en europå ej att vänta något nöje på teatern, ty i allmänhet bestå pjeserna från början till slut af skrik, tjut, mordscener, trolleri, balett och bengalisk eld. I sjelfva pjesen finnes ingen mening, och det är heller icke meningen, att det skall vara mening i den; ty afsigten är endast att gifva ett spektakel,:att visa dekorationsförändringar, hokuspokus och balett. Oåtskiljaktig från de mindre i teatrarna är den så kallade jig-dansen, en dans, som hvarken är vacker eller konstig. Två personer stå midtemot hvarandra och blifva stående på samma ställe, i det de med hälarna: mot golfvet: frambringa ljud som påminna om kastanjetter. Ganska ogendomliga äro de trupper, som man kallat Minstrels, en amerikansk uppfinning, som på sednaste tiden äfven blitvit bekant i Europa. En sådan! trupp består vanligtvist af 12 å 16;herrar och 2;å74 fruntimmer. Personalen uppträder alltid med svärtade ansigten och händer d. v. s. som negrer. An sjunges solo, än körer, omvexlande med instrumentalmusik och komiska scener ur nbgrernas lif. Utförandet är i allmänhet godt; de sjunga merändels berömvärdt och traktera sina instrumenter med färdighet. I alla större städer gifvas föreställningar hvarje afton, med undantag af söndagen, och hvar lördag gifvas två representationer, nemligen en extraföreställning från kl. 2 till 6 eftermiddagen. Teatrarne äro i allmänhet talrikt besökta. De tyska teatrarne i Amerika göra icke synnerligen goda affärer med undantag af dem i Newyork och Boston.