Dagens Nyheter – 17 november 1869, sida 2

Sjunde kapitlet. — Nå, Maria lilla, är du icke glad, icke öfverlycklig öfver denna vårt ödes vändning? — Jag önskar, Rudolf, att vi må kunna mottaga den som sig bör. — Bah, min vän, att taga emot en någorlunda anständig förmögenhet är lätt nog, och jag skulle icke tro att ett par års fattigdom gjort oss så ovana vid välståndet, att det skall blifva synnerligen svårt att åter sätta oss in deruti. Gud ske lof, våra barn skola ej blifva utan uppföstram och jag bekänner att detta ängsliga sparande och vändande på hvarje styfver outsägligt plågat mig — alla stora bekymmer onämnda. Nu, min lilla hustru, kunna vi åter lefva upp, och första frågan blir hvar vi sköla slå ned våra bopålar? — Hvar? Jag tänker vi äro bra här, åtminstone till dess barnen blifva stora. — Här, på detta eländiga bondhemman! Hvad tänker du på? Nej, min vän, jag ligger redan i underHandling om en egendom, en ståtlig egendom — det enda jag har emot den är att den ligger här i Småland; men stället skall vara gudomligt vackert, komfortabelt bygdt och ett i allo förmån