Dagens Nyheter – 16 november 1869, sida 1

Nr Mad — Var god och välj i biblioteket hvad ni behagar. — Jag tackar. Doktor Bernard, som under hela detta samtal suttit som tyst, men derför icke mindre intresserad åskådare och åhörare, räckte nu handen till afsked och lät den åtföljas af en så hjertlig blick, att den framkallade en liknande ur ynglingens ögon. Då denne aflägsnat sig, flyttade doktorn sin blick till Rudolf och den talade ingalunda om någon beundran, då han yttrade: — Det der, min käre Rudolf, redde du upp med diplomatisk fintlighet. Hvad min tanke om ditt hufvud vinner, förlorar den vis-å-vis ditt Jyerta. Det gick emellertid som en olja att blifva den besvärliga fostersonen qvitt. — Jag anser mig visst ej vara honom qvitt, sade Rudolf, och en oemotståndlig rodnad betäckte hans kinder; men en sådan karakter måste man behandla med försigtighet. Jag finner nog något medel att understödja honom. Doktorn trummade en marsch på bordet och skrufvade sig otåligt på stolen. Hade icke några främmande inträdt, så är det troligt att han ej återhållit sin vredes utbrott. Nu inskränkte. han sig till att mumla för sig sjelf: oo — En sådan pojke hittar man icke på