Dagens Nyheter – 13 november 1869, sida 1

-—DO följaktligen stor i egenkärlek, knusslig i småsaker och slösaktig i stort, fåfäng och ytlig allt igenom. Efter smekmånadens slut började min kusin naturligtvis inse sitt misstag och, jag är viss derpå, kände ingen böjelse att göra sig något illa, då femte barnsängen för ett år sedan kostade hans fina fru lifvet. — Nå, så till vida var allting väl bestäldt; men nu knappt ett år efteråt, så i stället att bära sig förnuftigt åt och taga en annan, litet) förståndigare hustru, som kunde sköta om pysarne, lägger sig min kära kusin ned att dö — han fann förmodligen lifvet för besvärligt; men jag säger, jag, att man har icke rättighet att dö, då man lemnar fem oförsörjda barn efter sig. Det är, ta mig tusan, oförsvarligt — det är .. . . — ÖOförsvarligt? Har han då tagit lifvet rd sig? -— frågade Rudolf och Maria på en gång. — Åhnej, icke det jag vet! Han lär dött i någon feber; men hvad behöfres det? — sade doktorn ifrigt och gick fram och åter i rummet, stötte stolarne mot väggarne och åstadkom så mycket buller som möjligt. — Nå, käre Bernard, sade Rudolf, hvad har du egentligen för ondt af allt detta? — Hvad jag har för ondt? Hvad jag har för ondt? Ja, du har. rätt, det der angår mig ju icke! Hvad behöfver jag bry mig om min kusins ungar?Jag är visserligen läkare, men har icke etablerat någon upp