Dagens Nyheter – 8 november 1869, sida 2

namn E. T. Winberg, hvilken, enligt större delen passagerares påstående, ;skullej varit i hög grad misslyckad, särdeles som arrangören brustit i uppfyllandet af åtskilliga af de löften, han vid biljetternas försäljning afgifvit. I anledning af detta vårt, efter Göteborgs-Posten gjorda omnämnande, ingaf hr Winberg en reklamation till denna tidning, hvilken ock intogs. TI denna reklamation skylldes allt det misslyckade på kaptenen å det för lustfärden förhyrda ångfartyget Linköping, N. A. W. v. Walter, hvilken, enligt hr Winbergs förmenande, genom obehörigt intagande af fraktgods m. m., varit skulden till otrefnad och alla obehag under färden. ÅA denna reklamation inkom intet svaromål, hvarken från kapten Walter, eller från någon af passagerarne, hvilka äfven i densamme blefvo angripne. Någon tid härefter uttog hr Winberg stämning till Stockholm rådhusrätt å kapten Walter, med yrkande om erhållande af en större samma penningar, hvilken han förmenar sig ha förlorat derigerom att kaptenen ej uppfyllt de skyldigheterjshonom ålegat;ådettasoaktadt hr Winberg ett par dagar:inranEstämningen ingafs varit ombord å ångfartyget Linköping och der utqvitterat samt förklarat sig nöjd, i ett för allt, .med en mindre penningsumma, som hr Walter då, i vittnens närvaro, till honom utbetalt. ! Målet, som lottats å rådhusrättens 4:de afdelning, har förut förevarit och förekom der åter i förrgår, dervid parterne få sömse sidor iakttogo inställelse. Sju vittnen hördes denna dag, och framgick af deras vittnesmål, att man i allmänhet varit nöjd med kaptenen, men deremot mycket missnöjd med arrangören. Efter vittnesförhörets slut anhöll hr Winberg om uppskof med målet, för afgifvande at sina slutpåståenden. Med . bifall härtill uppsköt rätten målet till den 22:dra dennes. Mycket väsen för ingenting. A rådbnsrättens 6:te afdelning hölls i förrgår ränsakning med en f. d. kronoarbetskarl vid namn Per Johansson, hvilken är anklagad för att hafva ;stulit diverse klädespersedlar, bland arnat en gammal rock, från arbetsföreståndarer Regnell å Långholmen. Hörd öfver angifvelsen, nekade dea tilltalade fräckt, ehuru, enligt skrifvelse från Kronobergs län, fyra vittnen kunde med ed styrka, att Johansson, som för någon tid sedan helsat på i nämnde län, då påhaft just samma rock, isom blifvit stulen från hr Regnell. (Rocken hade nemligen blifvit nedskickad för att visas för de personer Johansson, under det med honom härstides hållna förhöret, uppgifvit sig ha sammantriäffat?med derstiides.) Ordf. Du kan ju erkänna nu .... Du hör att det finns fyra vittnen nere i Kronobergs lin, som kunna intyga att du innehaft rocken vid din påhelsning hos dem. Johansson. Nehej, jag har inte tagit någon rock. Ordf. Men de ha sagt så . . . . Rocken har blifvit dem förevisad . . .. Johansson. Ja, inte rår jag för att di ljuger. Åklagaren. Som Johansson fortfarande nekar, anhåller jag, det vittnesförhör med de tyra personerna må hållas å deras hemvist närmast varande domstol i länet. Ordf. z Nå, det bar väl Johansson ingenting emot? Johansson. Åhnej. Ordf. Ja, då kommer skrifvelse . . .. Johansson. (Afbrytande). Var så go å oppsalvera att jag vill vara närvarande när de vittna. Ordf. Jaså, han vill ut och resa, han! . . .. Nej, si det slipper han, det kan jag underriitta honom om. Johansson. Ja, visst ska jag dit, det är ju klart; inte kan di få stå och ljuga på min bak, åtminstone vill jag höra på hur di ljuger. Aklagaren. Vid det förhållandet får jag anhålla det skrifvelse måtte afgå till öfverståthållareembetet med begiran om de fyra vittnenas hitförskaffande i och för vittnesförhörets hållande här. Ordf. Hör på Johansson, var snäll nu! . .. låt vittnena höras på platsen . , . . Det kostar att få hit dem skall jag säga honom; och så, en sak till, han kommer, att få sitta så linge och vinta på dem. Johansson. Ja, det bryr jag mej inte om; får jag inte komma dit, så ska di hit, div iw hvad jag siiier. Med bifall till den sednast af åklagaren gjorda anhållan uppsköts ransakningen på tre veckor, i förväntan på de fyra vittnenas ankomst. cAffärslif. Vi omnämnde den 25 förlidne månad att en handlande, den sig ock kommissionär titulerar, vid namn August Öberg, blifvit instämd af en bokhållare Eklund att stånda laga ansvar för det han (Öberg) af käranden mottagit att förvara fyra jernviägsobligationer, hvilka han ej kunnat förmås återlemna. Som vi tifven i det föregående referatet omnämnde, uppsköts målet, med kärande-ombudets medgifvande, till som i lördags, till hvilken dag hr Öberg åtog sig att hafva i godo uppgjort med hr Eklund, d. v. s. betalt honom. Vid pårop af målet sistnämnde dag inställde sig emellertid ej hr Öberg med hvarken obligätioner eller pengar för desamma, utan hade han i stället skickat ett ombud, en skrifvare vid namn Solfeldt, som å sin hufvudmans vägnar anhöll om ytterligare 8 dagars anstånd med betalningen: då skulle penningarne bestämdt ligga