Dagens Nyheter – 8 november 1869, sida 1

— Räknar du min tillgifvenhet för intet? Den åtminstone eger du hel och odelad, och snart hoppas jag den dag randas, då jag kan återgifva dig det namn, som med rätta tillkommer dig — du mitt lNfs enda glädje! — 0, hur skall jag väl någonsin kunna visa er min erkänsla? -— Din sonliga tillgifvenhet är milt lifs enda mål — svarade häradshöfdingen med en full, varm blick och slöt ynglingen änna en gång i sina armar. — Frukosten är serverad, ljöd en liten uppassares röst från -dörren. — Godt! sade häradshöfdingen, tog ynglingens arm och begaf sig till Matsalen. Efter slutad måltid öch då Wilhelm redan stod med mössan i hand, för att säga sitt sista farväl till beskyddåre och vänner i hemmet, sade han i stället med bruten röst: — Käraste farbror! Jag vet väl, ätt ni ej tycker om långa afsked, och det hör just ej heller till min natur att uppskjuta äfven det svåra, då det måste ske; men denna gång förefaller det mig mer än någonsin bittert att skiljas Vid er. — Ni skulle väl ej vilja följa mig ett litet stycke? — Kors, min gosse, du är riktigt baråslig, sade-häradshöfdingen förebrående, men vände sig i detsamma med en belåten min till uppässaren och befallde: WILHELM WILNER LD