Dagens Nyheter – 2 november 1869, sida 2

ögon, utan trodde sig drömma; men vid åsynen af värdinnan, som knäböjde med en flaska luktsalt isin hand, blef hon återkallad till medvetande om hvad som passerat. I detsamma mötte hennes blick främlingens. Lovisa ville sjunka till golfvet af blygsel. Der låg ett sådant uttryck af tillfredsställelse, till och med af seger, i främlingens ansigte, att hon kände sig sårad af att hafva gifvit orsak dertill, och om hennes ansigte nyss var dödsblekt, glödde det nu af rodnad. Glömmande all sin förskräckelse öfver den utståndna faran, satte hon sig upp och utropade: — Hvilken underbar likhet! — Icke så underbar heller, min sköna dam, sade främlingen lifligt. Detta är mitt porträtt, och han betraktade henne med ett eget leende. — Omöjligt! utbrast Lovisa. Främlingen såg misstrogen ut. — Detta porträtt, min herre, föreställer en herr Hunter, död för tjugo år sedan. — Jag ber om förlåtelse, sade främlingen med eftertryck, detta porträtt föreställer mig och målades af herr Wagner för fem år sedan, straxt före min afresa till Kina, — Det måtte vara något misstag, tänkte Lovisa. — Jag hade beställt det åt min syster, fortfor den okände. Jag minns mycket väl, att jag ej var nöjd med infattningen, Men