Dagens Nyheter – 2 november 1869, sida 2

Sommaren är slut — lefve vintern! Stockholm den 1 Nov. Årets vintermånad gör med denna dag, Alla Helgons Dag, sitt inträde i allt Sveriges land, enligt hvad almanachan upplyser, och det är således slut med sommarens glada dagar. Någon skriftlig påminnelse derom behöfves dock ej: hvart man än blickar, ser man spåren af den stränge härjaren Höstens framfart, öfverallt redar sig naturen till vinversömn, — såväl de gulnade ängarne och de af klädda lundarne, som höstsädesfälten med sin grönskande förhoppning. Ett sådant tidskifte vore egnadt att stämma sinnet till vemod, om ej hvarje årstid gåfve så många anledningar till glädjas; i år äro dessa ansleduingar större än de på länge varit; sommaren har, kan man nästan säga, inlöst alla på den dragna vexlar, och med mera lugn och mod än vanligt kan man derför möta den långa, kulna och tysta vintern. Tysta? Ja, hvad landet beträffar kan väl vintern jemförelsevis kallas den tysta årstiden, men i staden råder äfven då samma feberlika och bullrande oro som om sommaren, åtminstone i hufvudstaden. Nöjenas tummelplats, liksom fältet för den gagnande verksamheten, är der endast reducered iaom trängre gränser. Djurgården lockar ej hågen med samma underliga makt, Hasselbacken leiver ett skenlif, Alhambra är mer öde än någonsin, Bellman står i ostörd ro, och blott en och annan ekorre svänger om i Frisens park; endast Novillas vinterträdgård har sin gifna och talrika söndagspublik. Det är slut med lustfärderna till det förtjusande Ulriksdal, det täcka Lidiogöbro, det idylliska Nackanäs. Fru Luadström har tillbommat rotundan i Humlegården och flyttat med sina sommarminnen iskyddet af Piperska Muren, och sjelfva hr Lagergren stängde med gårdagen Strömparterren för den publik, som visat sig så tacksam för hans smakfulla anordningar. Detta var sista signalen för stockholmarne att på allvar börja vinterkampanjen. Om den flydda sommaren kan sägas ha med klingande guld invexlat landtmännens alla förhoppningar, så har den i ännu rikligare mått och långt öfver alla förväntningar uppvaktat stockholmarne med klingande toner. 1869 åra sommar har varit en sommar af musik. Stundom spelade 8 fullstämmiga orkestrar samtidigt, dagligen 4, alla gratis och inför talrika och förtjusta åhörare. Kom nu och säg att Stockholms invånare icke äro ett musikaliskt folk! Denna kärlek för musik är dessutom för stockholmarens karakter ett ytterst hedrande drag; ty — säger Shakspeare, menniskokännaren: