Dagens Nyheter – 2 november 1869, sida 1

tillåt mig att återställa det till er, det kan ej vara 1 säkrare förvar. Och han ville lemna det till Lovisa. — Jag är mycketledsen öfver detta misstag, sade Lovisa purpurröd, jag trodde — jag tänkte att originalet ej tillhörde de lefvande, annars skulls jag visst ej ha burit det, försäkrar jag. — Kan det verkligen ej längre ega något värde i edra ögon, sedan ni upptäckt att originalet lefver? frågade främlingen i en känslofull ton. Jag skulle ju kunna önska mig vara död, fortfor han, om mitt porträtt derigenom kunde återfå samma värde som det egde för en halftimma sedan. Och han såg dervid ömt förebrående på henne, hvaraf hon fann sig grufligt besvärad. — Jag inser, sade Lovisa, att jag måste berätta huru det förhåller sig med porträttet, för att ej blifva misskänd af er. Jag försäkrar er, att jag bar detta porträtt endast i afsigt att gyckla med ett par-af mina unga väninnor, som äro särdeles nyfikna. Det är första gången jag tillåtit mig ett dylikt upptåg, och jag ångrar det nu ganska mycket. — Men hvarför skulle just mitt porträtt bli föremålet för ert skämt? — Det är lätt förklaradt. Jag erhöll det af fröken Wagner, dotter till den aflidne målaren. Det fanns en mängd miniatyrporträtter i en låda, och . . .