Stockholm och stockholmarne, sedda genom ett par franska glasögon. I bokhandeln har i går utkommit ett häfte Minnen från en resa i Sverge. Författaren uppger sig vara en främling, som har en svensk väns oegennyttiga och verksamma bistånd att tacka för att han kunnat framlägga sina minnen från det för honom så kära landet på dess språk. Det är en särdeles lycka för författaren att han funnit en så talangfull svensk medarbetare, att den i de litterära mysterierna mindre hemmastadde icke skall kunna vid dessa skildringars läsning upptäcka om skildraren är en försvenskad fransman eller en parisifierad svensk. Men hvad läsaren med bestämdhet märker, det är att han har framför sig en mycket pikant, mycket qvick skrift. Författaren kommer i land uti Malmö och far på banan till Jönköping; han tager naturligtvis in på dess hotell. Der får han för första gången se en kakelugn, som höll väl sina fyra metres och räckte ända upp till taket. Den tyckte han ej om, ej heller om våra svenska sängar. Hör hvad han säger: I stället för att man i Frankrike, der det dock icke är något öfverflöd på bränsle, låter elden flamma muntert hela dagen i den hemtrefliga spiseln med sin väggfasta spegel, el: dar man i Sverige de högsträckta kolonnerna blott en gång om dagen, kanske två vid star: kare köld, och sedan täpper man väl till alla öppningarne. Fayencepjesen har den egen: skapen att den då släpper ifrån sig en stark värme, och derna förminskas ingalunda deri: gerom att fönsterna äro försedda med dubbl och väl tillkiistrade glasrutor. Detärkanskå rödvändigt för att hålla varmt i detta stygga klimat, men högst obehagligt förefaller det mig. Och likväl lefva, i fall man kan kalla det lefva, svenskarne hela sex månader hvarje år i dessa iden! Du friska luft, du lifvets grundvilkor,. hvart tar du vägen? Huru är det möjligt att bringa förkonstlingen så vidt, att man kan framsläpa sitt lif utan dig? Den qvinliga domestiken, någon manlig såg jag icke till, lät slutligen öfvertala sig att öppna epjellet på fayencekolonnen och de vid densammes fot befintliga dörrar; men hon ansåg mig troligtvis komma direkte från Charenton och beklagade n0g i sitt inre min brist på förstånd. Derefter gick jag till hvila, d. v. s. att jag lade mig och anvä de de mest aktuingsvärda bemödanden att få någon hvila på de ingaurda qvistfria plarkor, som i min säng tjenstgjorde så:om madrasser. Jag hade redan förut gjort d:n anmärknivger, att ju längre bort från Fravkrike man kommer, desto sämre blifva sängarne. Någon så eländig bädd, som i det stora, eleganta hotellet i Jönköping, hado jag likväl aldrig förr råkat ut för. Sedermera har jag dock kommit i erfarenhet